Julmarknad & en sjuårig smed

Andra advent.

IMG_7180.JPG
IMG_7179.JPG
IMG_7173.JPG

Vi värmde oss med adventsfrukost och ullkoftor innan vi tog bussen till den gråmulna stadskärnan. Barnen var med och vi höll hand i duggregnet. Ett spontant galleribesök avverkades innan vi gick mot vårt mål för dagen: Julmarknad på Länsmuseet. 

IMG_7241.JPG
IMG_7242.JPG

Jag gillar det här stället. Byggnaden är fin, innehållet spännande och historien bakom hela alltet så intressant att jag inte kan låta bli att känna mig lite stolt över att bara råka vara Gävlebo. Det är heller ingen slump att mina och Fabians bröllopsfoton från 2011 togs vid den här entrén, så jag blir alltid lite nostalgisk och extra kär av att komma hit. 

IMG_7247.JPG
IMG_7250.JPG
IMG_7251.JPG

Julmarknaden, utspridd över Länsmuseets alla våningsplan var mysig men stundvis knökfull. Lokala hantverkare trängdes tålmodigt med varandra och nyfikna besökare. Vi handlade en träslev, en ulltvål, en potatissticka av trä och ullvantar. Nöjda fyndare! 

IMG_7249.JPG
IMG_7252.JPG

När vi ändå var på plats tog vi ett varv i den permanenta och tillfälliga utställningen. Där var det folktomt och skönt att få röra sig obehindrat, särskilt för de små med spring i benen efter pysslande. 

Sedan hände något.  

IMG_7244.JPG
IMG_7245.JPG

BakgrundsInfo: Wilton är en kreativ och företagsam sjuåring som vill bli konstnär, ha en workshop med träsnide och framför allt bli smed. Det sistnämnda gissar jag kommer från någon av alla TV-/datorspel där han får smida verktyg och han pratar ofta om hur han ska bygga upp en smedja så snart han kan. 

Tillbaka till Länsmuseet: På museigården stod elever från en folkhögskolas trä- och smidesutbildning och eftersom vår sjuåring så sent som förra helgen råkade vara på en ulltovningskurs med samma personer vågade han fråga om han fick hjälpa till. 

Och det fick han!

I en timme fick han smida, samtliga steg i processen, och gick därifrån en decimeter längre av stolthet och en egensmidd spik i fickan. Väl inne på julmarknaden visade han sin spik för varenda person vi passerade och på kvällen grät han till och med en stund för att det hade varit så roligt.

Älskade, älskade barn. 

IMG_7253.JPG

Vi blev kvar på julmarknaden tills det blivit mörkt (vilket så här års visserligen inte säger ett dugg om hur mycket klockan är...) men eldkorgar, kolbullar och nämnda ullvantar värmde oss fint.

Jag längtar redan till nästa år. 

Om kylan och att komma in i värmen

Gävle. Södra Norrland. 

IMG_6853.JPG
IMG_6855.JPG
IMG_6856.JPG
IMG_6854.JPG

När bilderna togs (i början av december?) var det snöfritt men frostfyllt. Iskallt men ljust, framför allt. Då gick jag till skolan varje morgon och den entimmeslånga promenaden gav energi åt resten av dagen. Rosiga kinder och solsken i blick.

Om det ändå fanns någon sol kvar... Nu går den upp kl. 08.47 och ned kl. 14.39. Båda klockslagen sitter jag djupt fokuserad i någon av konstskolans verkstäder där jag i min konstnärliga iver missar hela spektaklet. Det är mörkt jämt i min värld. Kolsvart. Frosten är borta och kvar är bara vattenpölar på den svarta asfalten under Kavatkängorna.

Inte undra på att man är frusen och TRÖTT.

Handarbeten brukar gå varma så här års. Den här vintern är inget undantag. Jag ställer ut min konst i januari och broderar ett av verken varenda ledig minut. Lägg till en skön fåtölj, en fin korg åt mina pågående alster, en sällskaplig katt och en ullfilt runt den decemberfrusna kroppen.

Då blir det himla fint att komma in i värmen. 

IMG_6874.JPG
IMG_6872.JPG
IMG_6873.JPG

Hajar och pirater

Bröderna Ullström. De leker mer än någonsin trots att de sedan radhusflytten fått varsina rum. Det är lika intensivt som fint och roligast har de när vi vuxna kliver in i leken.

Det är sällan jag har fantasi till övers, men när det händer delar jag den helst med barnen. Igår lekte vi hela kvällen. Jag vet knappt hur allt började men helt plötsligt var båda vardagsrumsmattorna varsina öar och mellan dem simmade farliga hajar. Barnen var lika exalterade som om det hände på riktigt. Hjälp oss!!

Vi åt inhåvad lax över en lägereld, vi lyssnade efter farliga djur i skogen och vi byggde en bro så att vi kunde röra oss mellan öarna. Sjuåringen ville plötsligt vara öarnas MAGI och trollade osynlig fram allt möjligt lyxigt som tröst för att hans lillebror och föräldrar var strandsatta.

Vi drabbades hårt av tsunamis och pirater innan vi till slut byggde ett eget skepp (soffan) att segla iväg på i stormen. Alla dog men överlevde – jag hatälskar barns snabba svängar – och när det blev natt på båten var det läggdags även i verkligheten.

God natt, mina älskade ungar. Tack för att ni livar upp tillvaron. ❤️

IMG_6760.JPG

Sjuåringens aprikosfärgade tillhåll

Vi vill renovera barnens sovrum men har trots att de är gamla och slitna inte bråttom. Inte ens lite. Vis av erfarenhet vet vi att vi är obeslutsamma, särskilt över tid. Därför låter vi livet rulla på medan möbleringar provas fram i samråd med barnen och här ses några guldkorn ur det sovrum sjuåringen själv jobbat fram. 

IMG_6750.JPG

Skrivbordet är från 1850-talet (!) och helt fantastiskt gulligt. Trots sina dryga 170 år på gården utanför Uppsala är det väldigt välbevarat. Här gör han matteläxor, skriver egna sagor, ritar Minecraftgubbar och för ett kulturarv vidare. 

IMG_6755.JPG

Tvärs över det lilla sovrummet hänger vimplar i jordnära färger och plötsligt blev de aprikosfärgade väggarna mer förlåtna. 

IMG_6749.JPG
IMG_6751.JPG
IMG_6756.JPG

Om det är något vi gillar här hemma så är det bra förvaring. Särskilt när den gör det möjligt för barnen att själva städa sina rum eller att bli mer självständiga i andra vardagsbestyr. Uppmärkta klädkorgar gör att sjuåringen enkelt kan packa gympaväskan på söndagskvällarna eller klä på sig allt han behöver på morgnarna utan att riva runt planlöst i garderoben. 

IMG_6754.JPG

Beroende på vem man frågar är dock Legolådan viktigast. Här vilar allt Lego som både jag och min man hade som barn på 90-talet tillsammans med det han själv köpt och fått. En låda värd sin egen vikt i guld.

Varning för keramik

Jag har en keramikkurs i skolan och jag har verkligen HITTAT HEM i det. Första lektionen var jag så lycklig att jag hade gråten i halsen och glädjen håller i sig än, två veckor senare. Tänk att få känna så här över sin egen skolgång!

Keramiken passar mig perfekt. Verkstaden är ljus, har högt i tak och har glasväggar mot konstskolans innergård. Färgpaletten är lika magisk som rogivande: Vit, beige, grå, brun. Som balsam för själen.

Jag övar teknik, provar material och lär mig vikten av tålamod. Hela arbetsdagar har jag fin handledning av vår keramiker till lärare och jag blir lika sorgsen varje gång jag behöver hänga av mig målarrocken för att cykla hem. Sådana dagar är det en tröst att veta att jag behöver ge det hela tid. Låta min keramik stå på tork eller gosa i ugnen för skröj- eller glasyrbränning. Jag tänker att det hela är som att argumentera med ett barn kvällen innan julafton.

”Om du går och lägger dig tidigt blir det snabbt i morgon!” 

IMG_6392.JPG

En skevt nyringlad vas av KM-lera. 

IMG_6424.JPG

Mitt livs första drejade föremål! En kruka blev en vas som blev en skål som fick bli en saltflingsbehållare. I takt med att jag övade försvann mer och mer lera men till slut blev det ändå något. Tålamod var det, ja. 

IMG_6425.JPG

Jag har aldrig tyckt att jag passar i rött men är beredd att ändra mig. 

IMG_6467.JPG

Bordet jag sitter vid hela dagarna. Och trivs. Med en skön playlist i öronen och tankarna någon helt annanstans. Händerna knådar, formar och mår alldeles utmärkt.  

IMG_6469.JPG

Porslinslera! Vem vill ha en mugg i julklapp?

IMG_6474.JPG

Jag är lerig hela dagarna och tänker att barnen nog ser likadana ut på andra sidan stan.  

IMG_6857.JPG

Den ringlade vasen har formats till av miretter efter torkning. HUR SNYGG? 

IMG_6858.JPG

Den däringa flingsaltskålen efter torkning. God jul Fabian önskar Jessica!  

IMG_6860.JPG

När vi ändå pratar jul ombads jag forma något som inte är ett bruksföremål. Jag tänkte att det skulle bli någon slags julgran men den kommer nog mer till sin rätt om den glaseras skogsgrön. 🌲

IMG_6862.JPG

Apropå leriga händer kan jag meddela att man blir mjuk som en bebisstjärt av det här. Särskilt efter att jag drejat med den högchamotterade (grusiga) stengodsleran jag köpt 12 kg av. 

IMG_6863.JPG
IMG_6864.JPG
IMG_6867.JPG

Stengodsleran var för övrigt ett riktigt bra köp. Den är så fin att den inte ens behöver glaseras! Jag förutspår en hel kollektion de närmaste veckorna... 

Visitkort och tankar om black friday

Nya visitkort. En välbehövlig beställning, för i januari medverkar jag i min första konstutställning och hoppas att många ska gå åt :) Jag hann ta ut svängarna åt både höger och vänster i sju olika utföranden innan jag till slut landade i den här jordnära varianten. Visst blev det bra?

Akvarellgrönska + stilren svärta + kraftpapper = SANT.

Visitkort framsida
Visitkort baksida

Den här beställningen lades under black friday. Mitt enda köp var alltså ett som ändå skulle göras, vilket borde vara rimligt. Jag kan trots det inte låta bli att ha lite klimatångest över att min studentplånbok har bidragit till det elände som black friday medför.

För konsumtion kräver produktion och produktion kräver resurser - något vi inte har men något vi verkar tro att vi har.

Särskilt när konsumtion övergått till överkonsumtion i stora delar av världen.

Jag har länge smakat på konceptet att ha ett köpfritt år. Jag har argumenterat vilt med mig själv kring hur det skulle gå att genomföra i praktiken men inser varje gång att det tyvärr är en omöjlighet. Resultatet av min monolog? Jag försöker inte alls. Inte ens lite. Visst handlar jag ekologiskt i den mån det finns utbud och gärna second hand. Jag tänker också både en och två gånger om jag verkligen behöver prylen jag står och håller i handen - men det räcker ju inte.

Enligt SEI:s och WWF:s klimatkalkylator lever jag som om jag hade 2,2 jordklot. Bam! Mina utsläpp uppges vara 4,99 ton CO2e varje år. Drygt 2 ton är ingenting jag själv kan påverka (det är samhällets gemensamma klimatpåverkan från den offentliga sektorns verksamheter som skolor, sjukvård, vägar, försvar och administration), men resten kan jag ju faktiskt bestämma över helt och hållet. Som ni ser är det just prylarna jag gör bäst att ta tag i!

Klimatkalkylatorn

Både moder jord och nämnda studentplånbok skulle må så mycket bättre om jag tog tag i det här på riktigt och inte bara hälften av gångerna. Jag har redan konstaterat att ett totalt köpstopp inte är görbart men hela black friday-grejen (och black weekend) (och black week…) (vad kommer härnäst?) har varit en fin eld i baken.

Min kompromiss? Jag tänker mig ett 2019 fritt från nyinköp!

  • Det som går att handlas second hand ska fyndas second hand. Loppisar, Tradera, köp och säljgrupper på Facebook, second hand-butiker, klädbytardagar, you name it. Med god planering är det fullt möjligt.

  • Handgjort är också okej. Jag gillar ju småföretagande!

  • Det jag inte lyckas hitta second hand eller handgjort måste jag kunna köpa utan att ge mig själv dåligt samvete. Typ mat, för att nämna det viktigaste, hehe. Jag förutspår en ekonomisk vinst av den första punkten vilket ju är en utmärkt anledning att bara kosta på mig de bästa alternativen vid nyinköpen.

Jag har inte ens stämt av det här med min man mer än att jag förut nämnde att jag skulle vilja göra en sport av att enbart köpa födelsedagspresenter second hand. Det tyckte han lät nice, men han är å andra sidan inte den av oss som köper alla födelsedagspresenter här hemma ;)

Vad säger du, Fabian? Jag vill ju bespara klimatet och du vill ju bespara våra slantar. Vi kör, va?

Jag vilar i mellanrummet

En intensiv kurs tog slut och väntan på nästa är öronbedövande tyst. Behagligt tyst, alltså. Jag tvingades sakta ned efter höstlovet (tack igen för påminnelsen, Sandra!) och som jag har saktat ned. Nu gör jag inte bara saker jag måste göra utan har också tid till sådant jag vill göra. En himla skillnad. Stressnivån som jagade mig för ett kort tag sedan är nu nere på noll. Zero. Inget hände förstås av en slump, jag har själv gett mig de här förutsättningarna. Jag har tackat nej, jag har stängt av och jag har slutat bära allas bördor lika självuppoffrande som tidigare.

I stället har jag hunnit vara hemma så mycket att jag fått lust att möblera om. Jag har låtit en akryltavla målas helt intuitivt. Jag har jobbat på Gävle Konstcentrums stora Ingmar Bergman-vernissage. Jag har köpt blommor, gått långsamma promenader och till och med läst en bok! Och så har vi haft kalas hemma. Flera stycken, faktiskt. Fabian har fyllt år, det har varit Fars Dag och vi har firat bröllopsdag. “Alla goda ting är tre”, sade Fabian och firade allt sitt årliga på en och samma månad! Men allt kalasande fick huset att städas och vips kan jag bara sjunka ned i soffan med tända ljus när jag kommer hem. Jag har till och med suttit ned så mycket att min fina men nervösa katt kommer och lägger sig på mig i tid och otid!

Och för att inte tala om barnen. Att ha tiden att verkligen vara med dem. Att prata länge om livet och allt som inte finns på riktigt och att leka ombytliga lekar helt på deras villkor och att sortera strumpor tillsammans och att läsa långa godnattsagor utan att titta på klockan. Livet!

IMG_6330.JPG
IMG_6358.JPG
IMG_5946.JPG
IMG_5967.JPG
IMG_6345.JPG
IMG_5987.JPG
IMG_6357.JPG
IMG_6329.JPG
IMG_6327.JPG

Jo, just det. Jag har tatuerat mig också!

IMG_6146.JPG
IMG_6145.JPG

Nu har en ny vecka på konstskolan börjat och jag har fyra roliga saker att berätta:

  • Jag börjar gilla krokilektionerna.

  • Jag har provat måla med gouache för första gången.

  • Jag har börjat med ett hemligt konstprojekt som är lika konstigt som roligt.

  • I morgon börjar den keramikkurs som pågår heldagar fram till jul !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

IMG_6325.JPG
IMG_6326.JPG
IMG_6362.JPG

Och så avslutar jag det här fantastiska blogginlägget (som jag hoppas få skriva många gånger till i andra format) med ett sista litet vardagslyx som jag är extra glad över under vinterhalvåret: Hemkörning av veckohandling. Det har vi använt oss av sedan 2014 och jag vill aldrig, aldrig, aldrig sluta.

IMG_6363.JPG

VÄGGEN

Jag fotograferade ju skog häromdagen. Egentligen var jag ute för att filma, för i videokursen som just nu pågår på Konstskolan har vi haft en hemläxa över höstlovet: Att redigera ihop varsin film på temat text. Så jag tog instruktionerna bokstavligt talat och tog mig friheten att nervöst göra en konstnärlig tolkning av Pia Dellsons bok VÄGGEN - En utbränd psykiaters noteringar.

Jag har läst in Pias bok i ljudform, klippt isär meningarna i videoredigeringsprogrammet och satt ihop delar av dem tillsammans med den filmade vyn över skogen bakom mitt radhus. Videon är på inga sätt särskilt bra, men det har varit terapeutiskt och fint att bryta ned hennes kloka ord till beståndsdelar och tillbaka.

Se den gärna! Men var snäll mot mig, för jag är ute på vägar jag aldrig vandrat förr…


Skogsbad

Det har gjorts omfattande forskning på hur skogsvistelser påverkar människor och resultaten visar att de stärker våra immunförsvar, sänker stressnivåer och blodtryck, samt gör oss mindre deprimerade och aggressiva. Helt gratis och utan läkemedel.

IMG_5713.JPG
IMG_5709.JPG
IMG_5711.JPG
IMG_5707.JPG
IMG_5708.JPG
IMG_5704.JPG

För mig är det djupt avkopplande att vistas i skog och natur. Sådär ända-in-på-cellnivå-avkopplande. Det är få saker som är så effektfullt för att lyckas varva ned och ladda om. Särskilt om jag är där alldeles ensam. Det händer sällan, men ÅH vad jag uppskattar de stunderna. När det enda man hör är skogen och de egna fotstegen. Eller andetagen, om man sitter still.


Lily Stinalisa Noelle

I helgen firades det! Min bästa vän och hennes sambo har fyllt 30 år och de ville samtidigt ha en namngivningsceremoni för sin nyfödda (nåja...) dotter, så de fullbokade en tjusig havskrog över dagen och bjöd in oss allihopa. JA TACK, svarade vi och kom inte bara först utan lämnade också tillställningen sist. För så trevligt hade vi det! #partyanimals

IMG_5143.JPG

Sällskapen var många men stämningen ändå ljuvligt mysig och framför allt barnvänlig. Med söta små barnbord i mitten av hela balunsen. Heja heja, för den sortens fester! Finns det något bättre än avslappnade föräldrar, liksom?

Det var med utsikt över havet (och barnen) och med en aukistisk playlist i bakgrunden som vi åt en lyxig brunch tillsammans. Och så hölls det några tal som gjorde mig alldeles gråtig. Förstås. Särskilt det som var lite till mig, för jag fick den stora äran att bli fadder åt lilla Lily!

Lily Stinalisa Noelle.  

IMG_5222.JPG
IMG_5218.JPG
IMG_5228.JPG
IMG_5225.JPG
IMG_5226.JPG
IMG_5223.JPG
IMG_5220.JPG
IMG_5227.JPG
IMG_5221.JPG
IMG_5134.JPG
IMG_5130.JPG
IMG_5129.JPG
IMG_5224.JPG

Jag broderade en tavla åt henne. Med blommor av knappar och det krokiga lilla namnet. Mitt första renodlade broderi som inte är korsstygn eller innehåller akrylfärg. För hon blir en första för mig. Som en dotter jag inte har. 

IMG_5144.JPG

Jag har ju två söner. Tre om man räknar med Lilys storebror Noah, som också är mitt fadderbarn.

Det känns fint att plocka in en liten blomma i skaran. 

 Noah.

Noah.


En Stockholmsresa i (mobil)bilder

Fredag. Skolresa. Ett skönt avslut på veckan.

Hela konstskolan i Gävle skumpade ned till Stockholm på en buss och där besökte vi Färgfabriken, Galleri Magnus Karlsson och Bonniers Konsthall för olika utställningar med guidade turer. Trivsamt!

Färgfabriken

En fantastisk byggnad på en inspirerande plats med intressanta utställningar. En fin start på dagen. Jag gillade särskilt de botaniska verken i Per Svenssons utställning  Alkemi - Det allseende ögat (som jag tyvärr inte tog några bilder på?!). 

IMG_5179.JPG
IMG_5184.JPG
IMG_5181.JPG
IMG_5182.JPG
 Bra t-shirt. Synd att jag inte behöver någon just nu.

Bra t-shirt. Synd att jag inte behöver någon just nu.

IMG_5187.JPG
 Lunchdags!

Lunchdags!

Galleri Magnus Karlsson

Vår målerilärare Niklas har en separatutställning hos sin gallerist innehållandes 40 små verk av olja på ritfilm. Stilrent. Detaljer värda att stanna upp för att se.

Jag kan verkligen relatera till honom. Vi är perfektionister båda två som gärna pillar oss fram (av osäkerhet) men som verkligen är inne i varsin fas av att försöka släppa kontrollen. Använda större penslar, jobba snabbare och inte överarbeta något. Han lyckades bra! [Applåd-emoji].

IMG_5189.JPG
IMG_5190.JPG

Bonniers Konsthall

Det här var besöket som betydde mest för mig. Konsthallen var stor och här huserade ett gäng konstnärer som tillsammans stod för utställningen NyMaterialism. Små vävar, stora vävar, keramik (live!), snidat trä, kelimmattor, bränd lera, sömnad och textila lagningar. Mumma! Precis vad jag går igång på just nu. Konsthallens fantastiska butik var värd ett besök bara den. 

IMG_5209.JPG
IMG_5191.JPG
IMG_5192.JPG
IMG_5193.JPG
 Live-keramik!

Live-keramik!

IMG_5197.JPG
IMG_5198.JPG
IMG_5199.JPG
IMG_5200.JPG

Promenad med Emelie

Efter avslutad skoldag hade vi en halvtimme att döda innan bussen skulle ta oss hemåt så vi valde att strosa runt, min klasskompis och jag. Nedvarvning. Samla tankarna. Sortera dagens alla intryck och blanda upp dem med de nya vi fick av Stockholms gator. 

IMG_5202.JPG
IMG_5206.JPG
 Bonnierhuset.

Bonnierhuset.

IMG_5205.JPG

Stockholm är vackert. Inspirerande, framför allt. Vi ses snart igen!


En teckningskurs

Veckan började som vanligt med föreläsning i konsthistoria och krokilektion för att sedan övergå till en intensiv teckningskurs! Konstnären James Bates har varit gästlärare hos oss under tre dagars tid och jag har lärt mig saker i ett rasande tempo! Om mig själv, om honom, om torrpastell och om hur lite det krävs för att se saker på ett helt nytt sätt.

Read More

Tvivel

Det är mörkt ute när jag lämnar hemmet om morgnarna. Hösten kom snabbare än jag varit beredd på. Eller så har konstskola och flytt tagit upp all min tankeverksamhet de senaste månaderna att jag inte märkt hur temperaturen sjunkit och solen aldrig tycks gå upp längre. 

Barnen är med mig. Bakom mig. Ebbe sitter i min cykelstol och Wilton trampar sig fram på egen cykel. Eftersom min man åker hemifrån flera timmar innan vi andra ens klivit upp är det alltid jag som lämnar dem i skola och på förskola.

Treåringen frågar alltid varför vi cyklar till förskolan mitt i natten och jag kan inte låta bli att ibland undra samma sak. För jag är inte en morgonmänniska. Inte alls. Inte ens i närheten, faktiskt. Att varje morgon rodda barnen vad gäller väckning, frukost, påklädning, tandborstning och packning av både matsäck, läxa och idrottskläder utöver allt jag själv behöver är kämpigt nio gånger av tio för mig. Även om jag tycker att vi förbereder allt så gott vi kan. För tjurar inte det ena barnet så behöver det andra akut gå på toaletten fast vi redan står med ytterkläderna på. Att vi ens kommer utanför dörren till slut, och med skorna på rätt fötter övergår ibland mitt förstånd. 

Jag tvivlar på mig själv som förälder varje morgon kl. 06.45 - 08.10.

Hur svårt ska det behöva vara? Hur gör alla andra som aldrig verkar komma samma stund som skolklockan ringer in, med svetten rinnandes innanför jackan? Går de någonsin ut därifrån med dåligt samvete och gråten i halsen? Har de behövt familjeråd för att bena ut morgnarnas förväntningar, förhoppningar och känslor hos alla iblandade för att kunna ge varandras behov utrymme i morgonpusslet?

Snart är det över. Det är inte många månader kvar av Fabians jobbpendlande. Då kan vi turas om, eller lämna varsitt barn. Eller varför inte tillsammans? Jag tröstar mig med det. Och att det förmodligen känns lättare när nämnda morgnar så småningom blir ljusare igen.  

Lagom till att jag grubblat någorlunda färdigt kring vilken förälder jag är och vill vara, inser jag att jag råkat lämna min cykel utanför förskolan och börjat gå på autopilot kilometerna fram till konstskolan. Jag inser också att solen faktiskt har gått upp. Löven brinner som eld i träden och en låga av hopp tänds samtidigt inuti mig.  

IMG_4751.JPG
IMG_4750.JPG
IMG_4749.JPG

Lågan i mig är en kombination av förtröstan, solvärme och raska fotsteg. För luften är kall och fuktig efter natten, men den bekommer mig inte. Värmen vinner. Jag tar till och med en omväg för att få njuta lite längre. Av tystnaden. Av ensamheten med mina tankar. För jag är ju rätt klok när allt kommer omkring, särskilt när det kommer till barn och föräldraskap och särskilt när jag får tänka färdigt mina tankar.

Jag vet precis vad som går fel och vad jag kan göra bättre. Hur jag kan hjälpa barnen att hjälpa sig själva. Hur de växer av de mer friktionsfria morgnarna och hur vi efter de lite mer skakiga pratar om vad som gått snett. Kommunikation är A och O (i samtliga relationer) och om det är något jag vill ge mina barn så är det såväl ordförråd som mod att sätta ord på känslor. Både egna och andras. 

Omvägen ledde mig för övrigt hit och det var uppmuntrande resten av dagen!
Känslor att bära med sig efter en något omtumlande start. 

IMG_4748.JPG

 /Supermorsan