Frågetecken kring det här med våfflor

Barnens mormor hade våffelbjudning igår. Vi äter våfflor (tyvärr) bara en gång om året och det är just på den här dagen, så konceptet är nästan heligare än julafton. Hela familjen såg fram emot att åka till mormor på eftermiddagen och en hel lång söndag av förväntan rullade så sakteliga på, med många frågor om när det verkligen var dags. Ebbe sov dock sin lunchvila längre än väntat, lunchen blev i sin tur senare än väntat, allas duschar blev därför senare än väntat och det blev förstås dags för själva våffelbjudningen betydligt senare än väntat. Längtan gick att ta på och vi kämpade ivrigt på oss ytterkläderna för ÄNTLIGEN komma iväg.

Vad är våfflor?

frågade Wilton plötsligt.

Tystnad. Vi tittade oförstående på varandra och barnen tittade storögt och nyfiket på oss.

Tur att jag nyligen har fått berätta sanningen bakom hur ett barn blir till, för så här viktiga samtal kan behöva sin uppvärmning...

c564006e-25fc-4fb1-bc25-d1d75e37037ba28db609-afc5-4439-9467-ec53b792b12a92efba04-7885-4081-874c-cf57bb349634

Om barnen åt några? Inte en enda. Wilton tuggade lite på sin, men har efter den veckolånga febertoppen visserligen noll aptit, så han är ursäktad. Ebbe däremot slickade bara glatt upp sylten och lämnade bordet.

De stackars föräldrarna fick äta upp allihopa!