Fuck cancer

Min svärmor blev sjuk förra sommaren. 50 år gammal fick hon plötsligt gulsot och gallstas och man förmodade att gallstenar var problemet. Efter några vändor in och ut på sjukhus tog allting en väldig fart. Ultraljud, datortomografi och ERCP med biopsi gjordes, en endoprotes sattes och man hittade en tumör i gallgången. Hon skickades från Gävle Sjukhus till Akademiska Sjukhuset i Uppsala och senare vidare till Centralsjukhuset i Karlstad där man i september gjorde en så kallad Whipples operation. Whipples operation är en mycket omfattande åtgärd som innebär att bukspottkörtelns caput- och corpusdel, del av magsäcken, djupa gallgången, tolvfingertarmen och del av tunntarmen tas bort. Dessutom tas närliggande lymfkörtlar med i preparatet. De flesta patienter är vid diagnostillfället inte lämpade för operationen, oftast på grund av att man upptäcker cancern för sent. Av tio diagnostiserade cancrar är endast en eller två tillgängliga för radikal kirurgi. Hon var en av dem och min man var med henne hela tiden.

Hon intensivvårdades en vecka efter operationen. Hon fick organsvikt, galläckage i buken och blodförgiftning, men repade sig magiskt nog. När hon någon vecka senare var stabil nog att flyttas kördes hon tillbaka till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Provsvaren kom efter några veckors lång väntan och tumören var inte bara elakartad utan hade också spridit sig till lymfsystemet.

Cytostatikabehandling. Det fick hon varje dag i tre veckor för att sedan få en vilovecka. En cykel som skulle pågå i ett halvår och slå ut henne totalt innan vi skulle få veta resultatet. Ett resultat vi knappt vågade höra, för den här sjukdomen har en fruktansvärd prognos. Överlevnaden, även bland opererade, är låg. Färre än 5 % överlever fem år och vi har varit konstant illamående av all oro.

Det har varit med gråten i halsen jag släpat mig till jobbet under hela det här året och jag har nästan gått av på mitten av att se min annars glada man så här orolig. Framför allt har vår sexåring tagit det hårt. Han vågade länge inte träffa farmor utan hår och han har sovit mellan oss i vår säng sedan allt drog igång. Vi har läst pedagogiska böcker, fått hjälp av Barn- och familjehälsan och pratat många och långa kvällar tillsammans. Om livet. Och om döden.

Nu har hon avslutat behandlingen och idag, torsdag den 5 april, fick vi beskedet. Det omöjliga har hänt.

Svärmor är cancerfri. 

En mening jag bara drömt om att få skriva. Och få känna. Jag skakade när hon ringde från Uppsala och brast ut i gråt när jag, från omklädningsrummet på jobbet, fick berätta den fantastiska nyheten för hennes son. Sedan slutade jag inte riktigt gråta. Jag grät på jobbet och jag grät hemma och jag gråter nu. Vilken jävla fighter hon varit! Fuck cancer!