Något litet att komma hem till

Jag är blomvakt. Och så hämtar jag posten. Tvärs över innergården bor en av mina närmaste vänner och hon har flugit till andra sidan Atlanten. Hennes son ska, som många gånger förr, få träffa sin pappa som bor i USA. Hemma i Sverige är hon en ensamstående förälder utan bil, dygnets alla timmar. Hon har sin sons barnomsorg på en föräldrakooperativ förskola (som bland annat kräver arbetstimmar från föräldrarna) och hon är dessutom ordförande i den föreningen. Till detta är hon inget mindre än en egenföretagare på heltid och jobbar stenhårt med sitt. Jämt.

Trots detta ställer hon upp. Också det JÄMT. Hon hämtar mina barn från skola/förskola när livet kniper. Hon lär mig sticka och min man att laga vegetarisk mat. Vi får dela hennes tvättider och hon lämnar över hemgjorda hälsoshots på flaska när vi är sjuka. Vi lagar mat ihop och vi bär varandras barn.

Hon inspirerar på ett otroligt ödmjukt sätt men säger ändå alltid vad hon tycker. Jösses, vilket stöd jag haft i henne de senaste två åren. Genom allt från klädråd till cancer.

Därför är jag inte bara blomvakt. Därför hämtar jag inte bara posten. Därför kommer hon hem till en lägenhet vars kök jag städat så ordentligt att det nog klassas som en flyttstädning, för jag kan inte tänka mig ett bättre välkomnande hem till någon som inte hinner, orkar eller vill prioritera just sånt men som verkligen förtjänar det. Och så har hon en vegetarisk pizza som väntar i frysen.

Sverige och Ullströmz har saknat dig!

Mobilbild från sommaren 2017. Rabarberpaj with a view, sånt hon ofta styr upp i en handvändning.