Spagettifunderingar

Jag har tur. För jag tycker att det är SÅ tråkigt att laga mat samtidigt som jag har en man som känner det motsatta. Han lagar mat som jag inbillar mig att italienare lagar mat. Med omsorg och från grunden. Helt utan recept eller plan och med ett stökigt kök efter sig. Och som alltid är det himla gott allting. Framför allt så står han för 99 % av matlagningen här hemma. Själv är jag bättre på andra saker i matlagningsväg. Typ frukost och mellanmål. Kall mat. Jag har heller ingen som helst ambition om att ändra på den saken, så skiljer vi oss lär jag svälta ihjäl.

Föreställ er därför vilket upplösningstillstånd jag hamnar i de gånger Fabian inte är hemma. Som idag. Varje gång han är borta försöker jag märkligt nog göra pasta med något kladd och varje gång har jag glömt hur mycket spagetti som går åt. När jag frågar svarar han olika varje gång. "Typ så här" eller "jag höftar bara". Tack, liksom. Han lyckas ju jämt.

Hur gör man? Det loppisfyndade spagettimåttet ligger förstås bortglömt i kökslådan. Funkar det ens? Är alla spagettisorter i så fall lika långa? Spagettifunderingarna äro många...