Föräldrakooperativsliv och Morfin

Jag tjänstgjorde på vår föräldrakooperativa förskola idag och det är lika delar ljuvligt som krävande. Det känns så fint att komma riktigt nära alla barn och pedagoger som Ebbe är med hela dagarna. Jag får se andra sidor ur min tvåårings känsloliv än dom som tar sig uttryck hemma. Och hur trött jag än är när jag går hem för dagen, är jag så stärkt av att ha varit där. För det finns få saker som boostar föräldrajaget så mycket som när jag lyckas natta fem stycken ett- och tvååringar samtidigt inom loppet av 15 minuter. Eller att ge alla hungriga små sina bananpengar, päronbåtar och välkomponerade spökvattenglas under 100 % rättvisa former vid mellanmålet. Eller att läsa sagor för tre barn, samtidigt som jag bygger lego med två andra och hjälper ett sjätte att lägga pussel.

Egentligen behöver jag klona mig för att känna mig tillräcklig, men någonstans får jag ju ändå till det. Varje gång. Och barnen tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem även när arbetspasset är slut.

Så slås jag av vilket kanonjobb förskollärare gör. Som orkar och som vill. Dag efter dag. Och åt vilken fantastisk förskola vi har valt åt våra barn. Så länge vi kan klämma in föräldrakooperativslivet i det övriga vardagspusslet kommer vi att göra det. Men trött blir man, så nu ska jag sova. Djupt och länge. På soffan av alla ställen, för Fabian har fått rejält ryggskott efter dagens pass på gymmet. Sängen blir hans.

Morfin får trösta honom. Eukalyptuskvistar från en fin vän får trösta mig.