Spring i benen och vatten över huvudet

Om en vecka ska jag springa VårRuset. Vid ett svagt ögonblick anmäldes jag till tidtagningsklassen, till skillnad från tidigare års "fun run". Det är med andra ord hög tid att få upp farten!

Shortspremiär! Med en ljudbok i öronen sprang jag ut i försommarkvällen och tog staden som den kom. Kors och tvärs genom villastaden, sicksack i lummigt kolonilottsområde och ut på ett industriområde. Benen var lätta och ljudboken bra.

Ensam med varm asfalt under fötterna och prunkande grönska i periferin. Friskluft och syrener. Kilometerna blev fler i en rasande takt. Förbi en handelsplats, förbi en till, uppför längs en fotbollsträning och mot glasklockorna.

Havet. Hela långa hamnen. Ståtliga Gävle Strand i all sin prakt, i motljus. Det var så fint att jag glömde andningen någonstans vid den ena gasklockan och det var svårt att ta igen. Någon sprang vid det här laget bakom mig, det håller åtminstone gnistan uppe.

Tvärgator. Uppför och nedför. Det spränger i bröstkorgen av min korta andhämtning och magmusklerna bränner. Börjar sikta hemåt, benen känns som spagetti och bröstet som sten. Folktom park. Tur, för jag börjar se plågad ut.

När jag funderar som bäst över vilken väg jag borde ta för att komma till bron inser jag att någon springer bakom mig. Besvärande nära. Det är samma person som gjorde det för flera kilometer sedan. Han är träningsklädd.

Han följer mig några gator till, trots att jag gör knepiga avstickare. Jag stänger av ljudboken och löper på. Pulsen ökar. Farten ökar. Jag vill plötsligt inte springa alls längre men känner samtidigt att jag heller inte får sluta.

Den snabbaste vägen till den bro som tar mig hemåt är faktiskt rakt framför mig. Det är dessvärre en obekväm väg när man egentligen har sprungit färdigt, för vägen går också rakt uppåt. Jag spurtar därför hela backen i maxfart av ren panik och blir mot slutet så yr att jag är nära att falla baklänges. Jag tar mig nätt och jämnt upp, men inte en meter längre efter det.

Maxpuls. Med en andning så snabb att det piper i bröstet. Det glittrar i mitt suddiga synfält. Med en känsla av att behöva fly för livet men inte kunna röra sig inser jag att han inte är bakom mig längre. Han syns ingenstans.

Jag står dubbelvikt och kippar efter luft. Får möte. Ett ungt par är ute och går med sin hund, sällskap känns tryggt. Vi drar lite på mungiporna när våra blickar möts, så där svenskt. Så ser jag mig oroligt om en gång till. Och igen.

Så fort de passerat blir jag plötsligt bedövande illamående. Viker av fast jag behöver vila. Går flåsande bort från backen. Vill bara hem nu, över bron. Till barnen och till Fabian.

I ett helt annat tempo än det jag släpande går framåt i stiger illamåendet och jag KRÄKS plötsligt rakt ut. Flera gånger. Rätt upp och ned på cykelbanan utan förvarning.

Vad i helvete?!

När jag ser mig omkring är ingen där. Bara... en förskola! Grinden in till en förskolegård. Jag har kräkts upp hela min tomatiga middag vid ingången till ett dagis! Här kan det ju inte ligga, men hur fan ska jag lösa det? Jag har inget vatten eller något jag kan försöka få bort det med.

Jag ringer Fabian. Han säger att jag ska gå hem.

"Fåglarna för sköta resten."

Sammanfattningsvis:

  • Jag blev inte kidnappad så jag måste väl springa VårRuset om en vecka då.
  • Jag sprang milen under timmen!
  • Tomatsås är inte att förväxla med blod vid kräkning.
  • Löpband på gymmet känns säkrast en tid framöver.
  • Jag har fått en blödning i ena ögat för att jag tog i så mycket.