Hejdå Elin. Och mörkret.

Fin restaurang.

Fina kollegor till sällskap.

En av dem går på en lång föräldraledighet och jag är lika delar sorgsen som avundsjuk. Sorgsen för att hon verkligen kommer att fattas oss. Oersättlig. Avundsjuk för att hon får vara inget annat än en ledig förälder ett tag.

Tid med barnen har känts lite som en bristvara under hela vintermörkret. Orken har varit någon annanstans. Visserligen har vi kämpat på med vattenskador och cancer, så vår vinter har nog varit extra mörkt. Tur att vår och sommar ÄNTLIGEN är här, för visst känns det som att ljuset ger dygnet fler timmar? Och dubbelt så mycket energi?

Allt växer i solen, jag själv inkluderad.