Kvällsmåleri

Jag akrylmålar utan att veta vad det ska bli. Färg och form växer fram utan plan, vilket i mitt 28-åriga liv aldrig hänt förrän nu. Det blir inte som jag vill, för färgen har sitt eget liv, men det är just det som är så fint. Att jag törs ändå.

Tidigare har jag varit så låst. Startsträckan har varit milslång. Jag har behövt en solklar bild av hur slutresultatet ska bli, annars har det inte blivit av. Så det var längesedan något blev av över huvud taget.

Nu kör jag bara. Först vågade jag inte ens visa Fabian vad händerna jobbat fram och nu, bara månader senare, lägger jag ut det på internet för allmän beskådan. Kognitiv beteendeterapi om något! Bild för bild känns det mindre jobbigt.

För vad folk tycker om det jag målar spelar mig mindre roll än hur jag själv mår medan jag målar, och det är riktigt befriande att ha kommit underfund med det.