Måleri och minnen

Jag fortsätter det oklara skapandet. Men det är skönt i själen och det är gott nog.

Den lilla, som jag påbörjade tidigare idag, fick lite mer på sig.

Notera gärna mina ullsockor, förresten. De räddade nästan mitt liv på Kebnekaise förra sommaren!


Anekdot:

Det var minusgrader och storm. Bara idioter lämnade fjällstationen. Topputrustning till trots blev jag och min bror isblöta in på bara skinnet av toppturen. Vi vadade i två jokkar från glaciärens smältvatten, vi pulsade i snö och det spöregnade på oss utan avbrott. Berget var ishalt.

Räddningshelikoptrarna fick körförbud men mot toppen klättrade vi på som om det varken fanns någon morgondag eller en familj som väntade 115 mil bort. Vid 1'250 meter höjd tvingades vi konstatera att mina sedan länge stelfrusna händer faktiskt förfrusit. Där någonstans insåg vi också idiotin vi utsatte oss för och det faktum att toppen inte ens gick att se för all snörök.

Min bror fick bråttom. Han grävde i vår vandringsryggsäck efter extrasockorna jag packat med när han insåg att jag hade dem på fötterna. De sockor jag startade fjällvandringen med hade nämligen gjort sitt efter nämnda jokkar och låg isblöta bland packningen. Sockorna jag hade på fötterna var också genomblöta, men i alla fall kroppsvarma. Han snörade därför av mig vandringskängorna, drog av mig de blöta men varma ullsockorna och satte dem på mina händer. De iskalla ryggsäckssockorna och kängorna tråcklade han på mina sargade fötter och så begav vi oss snabbt nedåt igen.

Det som tagit fem timmar upp tog plötsligt 40 minuter ned och i takt med att minuterna gick kom vi längre från ovädret och närmare plusgraderna. Halvvägs ned kunde jag börja vicka på fingrarna igen. Och de iskalla sockorna jag fick på fötterna var varma vid det här laget, trots att allt var plaskvått.

Ull är underbart!


Det var precis lika hemskt som det låter, men jag tar gärna revansch. Då ska solen skina och berget vara lika torrt som välkomnande.

Vandringen både till och från Kebnekaise var däremot tiopoängare båda två! Mot fjällstationen var det mulet och emellanåt regnigt, men ändå himla trivsamt.

Fjällstationen var fantastisk.

Vid vandringen mot Nikkaluokta sken solen och hur gärna vi än ville tillbaka för en ny chans var vi så illa tvungna att ta oss hemåt.

Jag älskar fjällen. Det är som att gå omkring i en pampig landskapstavla. Bergen är så stora att man tappar andan, fjällbjörkarna är så små och krokiga att man vill ta med en hem på ryggen och jokkvattnet är det godaste du kan dricka. Och det går inte en dag utan att man längtar tillbaka.