Tvivel

Det är mörkt ute när jag lämnar hemmet om morgnarna. Hösten kom snabbare än jag varit beredd på. Eller så har konstskola och flytt tagit upp all min tankeverksamhet de senaste månaderna att jag inte märkt hur temperaturen sjunkit och solen aldrig tycks gå upp längre. 

Barnen är med mig. Bakom mig. Ebbe sitter i min cykelstol och Wilton trampar sig fram på egen cykel. Eftersom min man åker hemifrån flera timmar innan vi andra ens klivit upp är det alltid jag som lämnar dem i skola och på förskola.

Treåringen frågar alltid varför vi cyklar till förskolan mitt i natten och jag kan inte låta bli att ibland undra samma sak. För jag är inte en morgonmänniska. Inte alls. Inte ens i närheten, faktiskt. Att varje morgon rodda barnen vad gäller väckning, frukost, påklädning, tandborstning och packning av både matsäck, läxa och idrottskläder utöver allt jag själv behöver är kämpigt nio gånger av tio för mig. Även om jag tycker att vi förbereder allt så gott vi kan. För tjurar inte det ena barnet så behöver det andra akut gå på toaletten fast vi redan står med ytterkläderna på. Att vi ens kommer utanför dörren till slut, och med skorna på rätt fötter övergår ibland mitt förstånd. 

Jag tvivlar på mig själv som förälder varje morgon kl. 06.45 - 08.10.

Hur svårt ska det behöva vara? Hur gör alla andra som aldrig verkar komma samma stund som skolklockan ringer in, med svetten rinnandes innanför jackan? Går de någonsin ut därifrån med dåligt samvete och gråten i halsen? Har de behövt familjeråd för att bena ut morgnarnas förväntningar, förhoppningar och känslor hos alla iblandade för att kunna ge varandras behov utrymme i morgonpusslet?

Snart är det över. Det är inte många månader kvar av Fabians jobbpendlande. Då kan vi turas om, eller lämna varsitt barn. Eller varför inte tillsammans? Jag tröstar mig med det. Och att det förmodligen känns lättare när nämnda morgnar så småningom blir ljusare igen.  

Lagom till att jag grubblat någorlunda färdigt kring vilken förälder jag är och vill vara, inser jag att jag råkat lämna min cykel utanför förskolan och börjat gå på autopilot kilometerna fram till konstskolan. Jag inser också att solen faktiskt har gått upp. Löven brinner som eld i träden och en låga av hopp tänds samtidigt inuti mig.  

IMG_4751.JPG
IMG_4750.JPG
IMG_4749.JPG

Lågan i mig är en kombination av förtröstan, solvärme och raska fotsteg. För luften är kall och fuktig efter natten, men den bekommer mig inte. Värmen vinner. Jag tar till och med en omväg för att få njuta lite längre. Av tystnaden. Av ensamheten med mina tankar. För jag är ju rätt klok när allt kommer omkring, särskilt när det kommer till barn och föräldraskap och särskilt när jag får tänka färdigt mina tankar.

Jag vet precis vad som går fel och vad jag kan göra bättre. Hur jag kan hjälpa barnen att hjälpa sig själva. Hur de växer av de mer friktionsfria morgnarna och hur vi efter de lite mer skakiga pratar om vad som gått snett. Kommunikation är A och O (i samtliga relationer) och om det är något jag vill ge mina barn så är det såväl ordförråd som mod att sätta ord på känslor. Både egna och andras. 

Omvägen ledde mig för övrigt hit och det var uppmuntrande resten av dagen!
Känslor att bära med sig efter en något omtumlande start. 

IMG_4748.JPG

 /Supermorsan