En förlamande trötthet

Fredag. Alla blundar. Vibrerar. Jag virkar på en fullsatt långfärdsbuss och reflekterar över min vecka som varit.

Både jag och min man har varit extra trötta. Slitna. VAB, över hundra mils bilåkning, punktering, sörjande vänner, sena kvällar, stressiga morgnar, en till punktering och ett misslyckat konstprojekt. Allt känns i kroppen. Som en ömhet på huden. Som en dimma för ögonen. 

Samtidigt brinner en enorm tacksamhet i hela bröstet. För fina vänner. För hjälpsam mamma. För stöttande klasskamrater. För samförståndet hemmavid.  

Acceptans. Det kommer en ny vecka. Det kommer ny ork. Tills dess bjuder jag på några bilder från veckans ljusare stunder.

 Morgonsol på en kall löprunda.

Morgonsol på en kall löprunda.

 Klätterbröderna Ullström.

Klätterbröderna Ullström.

 Barnen må ta mycket energi men ger desto mer. Så tacksamt den här veckan ❤️

Barnen må ta mycket energi men ger desto mer. Så tacksamt den här veckan ❤️

 En fika med min mamma.

En fika med min mamma.

 En annan fika (kanelbullens dag) med Felicia och Emelie.

En annan fika (kanelbullens dag) med Felicia och Emelie.

 En konstutställning.

En konstutställning.

 Och ett luffarslöjdsträd.

Och ett luffarslöjdsträd.

I helgen väntar bara trevligheter. Inga måsten, förutom att koka kaffe till söndagens kalas. Och dammsuga, förstås. Tur att jag gillar det!