Istället för gravar

En konstutställning i ett bergrum.
Istället för gravar.


Curatorn Erik Anderman möter upp vid tågstationen i Söderhamn. Det regnar över oss när vi går den korta promenaden mot Västra Berget. Där väntar ett stängsel med taggtråd, varningsskyltar och en hög gallergrind med ett tjockt hänglås. Och innanför allt finns ett ännu högre berg. Ett insprängt bergrum inrättat efter mellankrigstiden. Ett rum ämnat för trygghet men som trots regnvädret över oss inte ser särskilt inbjudande ut. Men där ska vi in.

Han låser efter oss.

IMG_4457.JPG
IMG_4458.JPG

Det vi möts av – förutom mörker, instängd kyla och våt sten – är ett nedklottrat första rum med tre konstverk som sätter tonen på resten av upplevelsen. En tavla om närstridsmönster målad med blod (vems?), ett vapen att använda som sexuellt våld och en märklig film projicerad på en plastpresenning som hänger från taket. Det höga taket, för hela tåg ska få plats här inne.

Ljudet från filmen ekar bland klippväggarna och det är genom filmens presenning vi tar oss vidare in i Västra Bergets fuktiga mörker. Under oss finns gammal makadam och en uttjänt tågräls, så vi får passa vart vi sätter fötterna för att inte snava i mörkret.

Fler video- och ljudinstallationer tar över och samsas i bergrummen med avgjutna hundskelett, frikyrkliga parenteser och referenser till andra världskrigets offer parallellt med världens offer idag. Obehagligt. Både rummen och konsten. 

IMG_4459.JPG
IMG_4460.JPG

Avslutningsvis kliver vi in i värmen. Ett rum där hydroponisk odling pågår. Sallad och rädisor har drivits upp i vatten med trekomponentsnäring istället för i jord, och med LED-lampor istället för sol. Missförstå mig rätt (jag gillar ju odling) men åsynen av salladshyllan under de flimrande lysrören längst in i Västra Berget är inget annat än en smärtsam påminnelse om vilken vändning livet skulle kunna ta när man minst anar det.


Jag har ont i magen efter besöket. Provocerande konst. Samtidigt är jag glad att de 65’000 skyddsrum som finns upprättade runtom i Sverige inte har varit nödvändiga, men vad händer om vi behöver söka skydd? Skyddsrummen har plats för ungefär sju miljoner människor men vi är ju tre miljoner fler än så.

Vilka får skydd och vilka får det inte?