En mjuk mjukstart

Måndag morgon.
Känslor jag vill minnas.

Solen har inte gått upp än men Fabian åkte till jobbet för längesedan. Jag klev upp extra tidigt idag fastän jag är extra trött. Eller kanske just därför. Jag tänker att jag i och med det hinner duscha, äta frukost med barnen, hitta deras kläder bland flyttkartongerna och cykla den nya vägen till skola och förskola utan att stressa. Det ska bli en bra första vardagsmorgon i radhuset, intalar jag mig.

Jag väcker barnen. Ebbe frågar yrvaket om han fortfarande är tre år (❤️) och efter mitt ja-svar får jag bära ned den pyjamasvarma pojken från övervåningen. Han vill läsa en bok i soffan så vi lägger oss under ullfilten vi lyckats packa upp. Min trädgård heter boken, som egentligen är en pekbok men som är fantastiskt illustrerad. Vi njuter både Ebbe och jag. Av varandra, av att peka tillsammans och av att prata om trädgården i boken. Och om vår egen som vi just har fått.

Wilton är mer morgontrött än sin lillebror. Det har han alltid varit. Han brås kanske på mig? Det axellånga håret ligger sovrufsigt över hela huvudkudden. Det är det enda som syns av honom i bomullshavet. Ebbe vill krypa ned. Det vill jag också.

Barnen är som finast när de tycker om varandra.  

Det är svårt att en kramig måndagsmorgon slita sig från hemmets lugna vrå (som sakta börjar ta form), men plikten kallar.  

IMG_3069.JPG