Torkad grönska som ögongodis

Vintern är vacker. Särskilt i år. Det har varit många minusgrader och ett tjockt, kritvitt snötäcke med plogade snöberg höga som hus över hela staden. Det har pågått så länge att jag glömt bort hur slask ser ut, så jag borde vara glad. Tacksam. Inte minst för barnens skull, som kan åka pulka till skolan varje dag. Hade vi haft kvar vår spark hade den använts flitigt.

Jag borde som sagt vara tacksam. Och på många plan är jag väl det, för slask hade förmodligen känts hundra gånger värre, men jag kan inte låta bli att gå i dvala hela vinterhalvåret. På alla plan. Jag fryser, jag är trött och jag håller mig helst hemma. När jag sommartid gärna tar en löprunda kl. 21.30 för att solen fortfarande värmer har jag så här års redan gått och lagt mig med barnen. Naturen är som bekant min allra största källa till inspiration men just nu ligger den nedbäddad. Gömd under frost och ofruktsamhet.

Med det sagt längtar jag innerligt till våren. Så att inspirationen riktigt kan flöda igen.

Tills världen väljer att tina upp nöjer jag mig med grönska inomhus. Förutom alla mina krukväxter gillar jag också snittblommor. Runt om i hemmet finns därför torkade kvistar från alla fina tillställningar jag varit med om. Mitt bröllop för åtta år sedan. Ebbes ettårsbukett. Nyårsdukningen hos min bästa vän. Min första ros från Fabian. En fjällsippa från Kungsleden. Det senaste tillskottet är några av de fina vernissageblommor jag fick efter konstutställningen Vem är jag bland alla andra? och jag njuter så av dem allihop.

IMG_9162.JPG
IMG_9127.JPG

/Jessica