Skogsbad

Det har gjorts omfattande forskning på hur skogsvistelser påverkar människor och resultaten visar att de stärker våra immunförsvar, sänker stressnivåer och blodtryck, samt gör oss mindre deprimerade och aggressiva. Helt gratis och utan läkemedel.

IMG_5713.JPG
IMG_5709.JPG
IMG_5711.JPG
IMG_5707.JPG
IMG_5708.JPG
IMG_5704.JPG

För mig är det djupt avkopplande att vistas i skog och natur. Sådär ända-in-på-cellnivå-avkopplande. Det är få saker som är så effektfullt för att lyckas varva ned och ladda om. Särskilt om jag är där alldeles ensam. Det händer sällan, men ÅH vad jag uppskattar de stunderna. När det enda man hör är skogen och de egna fotstegen. Eller andetagen, om man sitter still.


Svettigt bokslukande

En vecka med konstant (spännings?)huvudvärk avslutades med ett löptur. Jag blev inte jagad den här gången och så tog jag personbästa för i år, så jag är mer än nöjd med rundan!

Ljudbokstips mottages gärna! Jag springer bäst då, men blev precis färdig med min kö. Halva milen ägnade jag alltså åt att helt oinspirerat scrolla fram något nytt men råkade både snava och välja barnböcker, så HIT ME!

Coolbrillor och gym

Behaglig förskolelämning. Ebbe brukar gå (för självständighetskänslan) eller sitta i toddlerselen (för morgonmys), men idag åkte han vagn. Tidsbristen kom i vägen. Men han var nöjd med sina döcoola solbrillor. Coolbrillor. Han älskar dem. Bra start på den här fredagen ändå...

...som avslutades på gymmet för min del. Med nästan en månads uppehåll p.g.a. sjukdom hos mig, ryggskott hos Fabian, mycket jobb och fokus på återhämtning för oss båda finns inga ursäkter längre.

Att få köra på tills kroppen skakar och huvudet är fritt från tankar är riktigt skönt efter en lång arbetsvecka på kontorsstolen. Det är ju när livet snurrar på som bäst man behöver träningen som mest. Varför är det alltid det första jag (utan att märka det) prioriterar bort?

Spring i benen och vatten över huvudet

Om en vecka ska jag springa VårRuset. Vid ett svagt ögonblick anmäldes jag till tidtagningsklassen, till skillnad från tidigare års "fun run". Det är med andra ord hög tid att få upp farten!

Shortspremiär! Med en ljudbok i öronen sprang jag ut i försommarkvällen och tog staden som den kom. Kors och tvärs genom villastaden, sicksack i lummigt kolonilottsområde och ut på ett industriområde. Benen var lätta och ljudboken bra.

Ensam med varm asfalt under fötterna och prunkande grönska i periferin. Friskluft och syrener. Kilometerna blev fler i en rasande takt. Förbi en handelsplats, förbi en till, uppför längs en fotbollsträning och mot glasklockorna.

Havet. Hela långa hamnen. Ståtliga Gävle Strand i all sin prakt, i motljus. Det var så fint att jag glömde andningen någonstans vid den ena gasklockan och det var svårt att ta igen. Någon sprang vid det här laget bakom mig, det håller åtminstone gnistan uppe.

Tvärgator. Uppför och nedför. Det spränger i bröstkorgen av min korta andhämtning och magmusklerna bränner. Börjar sikta hemåt, benen känns som spagetti och bröstet som sten. Folktom park. Tur, för jag börjar se plågad ut.

När jag funderar som bäst över vilken väg jag borde ta för att komma till bron inser jag att någon springer bakom mig. Besvärande nära. Det är samma person som gjorde det för flera kilometer sedan. Han är träningsklädd.

Han följer mig några gator till, trots att jag gör knepiga avstickare. Jag stänger av ljudboken och löper på. Pulsen ökar. Farten ökar. Jag vill plötsligt inte springa alls längre men känner samtidigt att jag heller inte får sluta.

Den snabbaste vägen till den bro som tar mig hemåt är faktiskt rakt framför mig. Det är dessvärre en obekväm väg när man egentligen har sprungit färdigt, för vägen går också rakt uppåt. Jag spurtar därför hela backen i maxfart av ren panik och blir mot slutet så yr att jag är nära att falla baklänges. Jag tar mig nätt och jämnt upp, men inte en meter längre efter det.

Maxpuls. Med en andning så snabb att det piper i bröstet. Det glittrar i mitt suddiga synfält. Med en känsla av att behöva fly för livet men inte kunna röra sig inser jag att han inte är bakom mig längre. Han syns ingenstans.

Jag står dubbelvikt och kippar efter luft. Får möte. Ett ungt par är ute och går med sin hund, sällskap känns tryggt. Vi drar lite på mungiporna när våra blickar möts, så där svenskt. Så ser jag mig oroligt om en gång till. Och igen.

Så fort de passerat blir jag plötsligt bedövande illamående. Viker av fast jag behöver vila. Går flåsande bort från backen. Vill bara hem nu, över bron. Till barnen och till Fabian.

I ett helt annat tempo än det jag släpande går framåt i stiger illamåendet och jag KRÄKS plötsligt rakt ut. Flera gånger. Rätt upp och ned på cykelbanan utan förvarning.

Vad i helvete?!

När jag ser mig omkring är ingen där. Bara... en förskola! Grinden in till en förskolegård. Jag har kräkts upp hela min tomatiga middag vid ingången till ett dagis! Här kan det ju inte ligga, men hur fan ska jag lösa det? Jag har inget vatten eller något jag kan försöka få bort det med.

Jag ringer Fabian. Han säger att jag ska gå hem.

"Fåglarna för sköta resten."

Sammanfattningsvis:

  • Jag blev inte kidnappad så jag måste väl springa VårRuset om en vecka då.
  • Jag sprang milen under timmen!
  • Tomatsås är inte att förväxla med blod vid kräkning.
  • Löpband på gymmet känns säkrast en tid framöver.
  • Jag har fått en blödning i ena ögat för att jag tog i så mycket.

Jobbig jogg

Löpning i solsken Jag har glömt hur tungt jag tycker att löpning i sol är. Eller hur dålig rundan blir när jag inte förberett mig tillräckligt. Om jag inte värmt upp ordentligt, om jag druckit för lite eller om jag glömt min astmamedicin. Idag gjorde jag alla tre misstag så kilometerna blev aldrig den tänkta milen, men jag tog mig både ut, runt och hem igen. Det får vara gott nog.

OCM

Jag har så länge jag kan minnas haft problem med min ansiktshy. Hyn är torr och fnasig samtidigt som den snabbt blir fet. Den har stora porer och blir alltid väldigt röd efter minsta tvätt eller påverkan. Hudvårdsrutinerna har varierat över tid och även om en del av problemen har avhjälpts beroende på vad jag tvättar och återfuktar med är något av problemen alltid kvar.

Tills nu.

Jag har upptäckt Oil Cleansing Method (OCM) och är helt såld. Jag beställde hem ett prova-på-paket från Organics by Sara innehållandes tea tree-olja (rengöring), sminkborttagningsolja (ögon), ansiktsvatten (återfuktande, lugnande), ansiktsolja (mjukgörande), tvättsvamp och instruktioner. Allt 100 % ekologiskt.

Initialt var jag skeptisk till oljekonceptet. Det är ju sjukt fett, men jag påmindes snabbt om NO-lektionernas minnesregel, "lika löser lika". Och det stämmer verkligen! Oljan sjunker in fint och huden känns bara matt och len.

Jag är varken torr, fet, fnasig eller röd, inte ens i slutet på dagen. Bara naturligt mjuk som en bebisrumpa. Jag är ute ur den onda cirkeln och behöver inte ens sminka mig längre!

Eftersom det är oljor det handlar om används bara några droppar per gång, vilket gör att en flaska håller i en evighet. Både miljön, mitt ansikte och mitt badrumsskåp tackar för att inga onaturliga ingredienser behövs.

Savon d'Alep

Hållbarhetstips! Sedan 2016 har vi använt Aleppotvål i duschen och nu kan vi inte sluta. Aleppotvålen, som är handkokt, soltorkad och handskuren, har sitt tusenåriga ursprung i Syrien och sägs vara alla hårda tvålars moder. Den naturliga tvålen är verkligen en allt-i-allo-kompis i badrummet.

Du kan tvätta både kropp och ansikte med den. Du kan tvätta barnen med den. Och smutstvätten. Du kan till och med tvätta håret med den (men tvålen är basisk så många använder någon pH-neutraliserande surskölj efteråt). Den passar hela familjen och den håller i en evighet. Vi köper en ny med lite drygt sex månaders mellanrum och då används den dagligen, till allt, så den är väl värd sitt pris.

62665ef5-d84a-482c-a0c8-264e01899740

Tillverkningen är enkel men tidskrävande. Tvålen görs på ren, kallpressad olivolja som rörs ihop med lut i ett stort kar under flera dygn. Olivoljan förtvålas då och under processen tillsätts kallpressad lagerbärsolja. Ju mer lagerbärsolja tvålen innehåller, desto mildare och mer vårdande blir tvålen. Och dyrare.

Tvålmassan hälls sedan ut på vaxat papper och får stelna i ett dygn innan den skärs upp i tvålstora bitar. Därefter stämplas varje tvålbit med tvålmästarens sigill och andelen lagerbärsolja. Sist men inte minst lagras tvålen i 6 - 10 månader innan de är klara att användas. Under lagringstiden mognar tvålen och utvecklar ännu mer vårdande och antiseptiska egenskaper. Den gröna tvålen får en gyllengul utsida av lagringen. Inuti är den fortfarande djupt grön av lagerbärsoljan.

För jämförelse

Aleppotvål INCI: Sodium olivate, Sodium laurate, Aqua, Sodium hydroxide.

Mild, parfymfri, svanenmärkt duschtvål som rekommenderas av Astma- och allergiförbundet (anonymt varumärke) INCI: Aqua, Sodium Laureth Sulfate, Cocamidopropyl Betaine, Glycerin, Sodium chloride, Sodium Cocoyl Glutamate, Citric acid, Sodium benzoate, Sorbic acid.

Återfuktande, parfymerad duschtvål av populärt (anonymt) varumärke INCI: Aqua, Cocamidopropyl Betaine, Sodium Hydroxypropyl Starch Phosphate, Lauric Acid, Sodium Lauroyl Glycinate, Sodium Lauroyl Isethionate, Hydrogenated Soybean Oil, Sodium chloride, Helianthus Annuus Seed Oil, Glycerin, Parfum, Guar Hydroxypropyltrimonium Chloride, Stearic Acid, Palmitic Acid, Sodium Isethionate, Citric acid, Sodium hydroxide, BHT, Tetrasodium EDTA, Butylene Glycol, DMDM Hydantoin, Sodium benzoate, Iodopropynyl Butylcarbamate, Zinc Oxide, Benzyl alcohol, Butylphenyl Methylpropional, Citronellol, Hexyl Cinnamal, Limonene, Linalool.

-

Jag är rädd om min hud och vet vilken jag helst rengör min kropps största organ med. Jag är också rädd om våra vatten och vet vilken produkt jag helst låter rinna ut i avloppet. Och jag är glad att jag har en familj som delar mina värderingar och att vi tillsammans kan göra ett aktivt val att utesluta något som tidigare åkte ned i kundvagnen av ren okunskap.

Vilar mig i form

Här ligger jag och kvällsgosar med barnen på varsin axel. Mer orkar jag inte, för jag har en alldeles fruktansvärd träningsvärk. Igår provade jag nämligen ett skivstångspass på gymmet för första gången och idag ångrar jag mig djupt.

Jag är förresten väldigt glad åt mitt nya gym. Förutom att det ger mig träningsvärk. Eller just därför, egentligen. Det är första gången i mitt vuxna liv som jag faktiskt VILL träna. Inte borde eller måste. I en månad har jag hållit fanan högt och inte varit förkyld en enda gång, vilket förmodligen är någon slags personligt rekord. Både vad gäller ihållande träningsglädje och noll sjukdagar.

Det bekvämaste vore förstås att kunna vila sig i form, men tills det är möjligt får jag snällt pallra mig iväg och välförtjänt investera lite i min hälsa. Ja, först när träningsvärken har lagt sig igen förstås...

Fuck cancer

Min svärmor blev sjuk förra sommaren. 50 år gammal fick hon plötsligt gulsot och gallstas och man förmodade att gallstenar var problemet. Efter några vändor in och ut på sjukhus tog allting en väldig fart. Ultraljud, datortomografi och ERCP med biopsi gjordes, en endoprotes sattes och man hittade en tumör i gallgången. Hon skickades från Gävle Sjukhus till Akademiska Sjukhuset i Uppsala och senare vidare till Centralsjukhuset i Karlstad där man i september gjorde en så kallad Whipples operation. Whipples operation är en mycket omfattande åtgärd som innebär att bukspottkörtelns caput- och corpusdel, del av magsäcken, djupa gallgången, tolvfingertarmen och del av tunntarmen tas bort. Dessutom tas närliggande lymfkörtlar med i preparatet. De flesta patienter är vid diagnostillfället inte lämpade för operationen, oftast på grund av att man upptäcker cancern för sent. Av tio diagnostiserade cancrar är endast en eller två tillgängliga för radikal kirurgi. Hon var en av dem och min man var med henne hela tiden.

Hon intensivvårdades en vecka efter operationen. Hon fick organsvikt, galläckage i buken och blodförgiftning, men repade sig magiskt nog. När hon någon vecka senare var stabil nog att flyttas kördes hon tillbaka till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Provsvaren kom efter några veckors lång väntan och tumören var inte bara elakartad utan hade också spridit sig till lymfsystemet.

Cytostatikabehandling. Det fick hon varje dag i tre veckor för att sedan få en vilovecka. En cykel som skulle pågå i ett halvår och slå ut henne totalt innan vi skulle få veta resultatet. Ett resultat vi knappt vågade höra, för den här sjukdomen har en fruktansvärd prognos. Överlevnaden, även bland opererade, är låg. Färre än 5 % överlever fem år och vi har varit konstant illamående av all oro.

Det har varit med gråten i halsen jag släpat mig till jobbet under hela det här året och jag har nästan gått av på mitten av att se min annars glada man så här orolig. Framför allt har vår sexåring tagit det hårt. Han vågade länge inte träffa farmor utan hår och han har sovit mellan oss i vår säng sedan allt drog igång. Vi har läst pedagogiska böcker, fått hjälp av Barn- och familjehälsan och pratat många och långa kvällar tillsammans. Om livet. Och om döden.

Nu har hon avslutat behandlingen och idag, torsdag den 5 april, fick vi beskedet. Det omöjliga har hänt.

Svärmor är cancerfri. 

En mening jag bara drömt om att få skriva. Och få känna. Jag skakade när hon ringde från Uppsala och brast ut i gråt när jag, från omklädningsrummet på jobbet, fick berätta den fantastiska nyheten för hennes son. Sedan slutade jag inte riktigt gråta. Jag grät på jobbet och jag grät hemma och jag gråter nu. Vilken jävla fighter hon varit! Fuck cancer!

Vågade framsteg

Jag börjar den nya veckan med en nya glasögon och ny PT, så nu är jag modig i flera avseenden! Jag vågar sporta runda glasögon för första gången i mitt liv. Jag hämtade ut glasögon och solglasögon, båda med progressiva glas, efter jobbet idag och jag är redan yr.

Jag vågar träna med en PT för första gången i mitt liv. Han heter Calle, är skitbra och kör verkligen hårt med mig. Träningsprogrammet han utformat gör mig precis lika yr som de progressiva glasögonen. Och illamående.

Tur att båda grejerna gör mig lite snyggare!