Jag vilar i mellanrummet

En intensiv kurs tog slut och väntan på nästa är öronbedövande tyst. Behagligt tyst, alltså. Jag tvingades sakta ned efter höstlovet (tack igen för påminnelsen, Sandra!) och som jag har saktat ned. Nu gör jag inte bara saker jag måste göra utan har också tid till sådant jag vill göra. En himla skillnad. Stressnivån som jagade mig för ett kort tag sedan är nu nere på noll. Zero. Inget hände förstås av en slump, jag har själv gett mig de här förutsättningarna. Jag har tackat nej, jag har stängt av och jag har slutat bära allas bördor lika självuppoffrande som tidigare.

I stället har jag hunnit vara hemma så mycket att jag fått lust att möblera om. Jag har låtit en akryltavla målas helt intuitivt. Jag har jobbat på Gävle Konstcentrums stora Ingmar Bergman-vernissage. Jag har köpt blommor, gått långsamma promenader och till och med läst en bok! Och så har vi haft kalas hemma. Flera stycken, faktiskt. Fabian har fyllt år, det har varit Fars Dag och vi har firat bröllopsdag. “Alla goda ting är tre”, sade Fabian och firade allt sitt årliga på en och samma månad! Men allt kalasande fick huset att städas och vips kan jag bara sjunka ned i soffan med tända ljus när jag kommer hem. Jag har till och med suttit ned så mycket att min fina men nervösa katt kommer och lägger sig på mig i tid och otid!

Och för att inte tala om barnen. Att ha tiden att verkligen vara med dem. Att prata länge om livet och allt som inte finns på riktigt och att leka ombytliga lekar helt på deras villkor och att sortera strumpor tillsammans och att läsa långa godnattsagor utan att titta på klockan. Livet!

IMG_6330.JPG
IMG_6358.JPG
IMG_5946.JPG
IMG_5967.JPG
IMG_6345.JPG
IMG_5987.JPG
IMG_6357.JPG
IMG_6329.JPG
IMG_6327.JPG

Jo, just det. Jag har tatuerat mig också!

IMG_6146.JPG
IMG_6145.JPG

Nu har en ny vecka på konstskolan börjat och jag har fyra roliga saker att berätta:

  • Jag börjar gilla krokilektionerna.

  • Jag har provat måla med gouache för första gången.

  • Jag har börjat med ett hemligt konstprojekt som är lika konstigt som roligt.

  • I morgon börjar den keramikkurs som pågår heldagar fram till jul !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

IMG_6325.JPG
IMG_6326.JPG
IMG_6362.JPG

Och så avslutar jag det här fantastiska blogginlägget (som jag hoppas få skriva många gånger till i andra format) med ett sista litet vardagslyx som jag är extra glad över under vinterhalvåret: Hemkörning av veckohandling. Det har vi använt oss av sedan 2014 och jag vill aldrig, aldrig, aldrig sluta.

IMG_6363.JPG

Tvivel

Det är mörkt ute när jag lämnar hemmet om morgnarna. Hösten kom snabbare än jag varit beredd på. Eller så har konstskola och flytt tagit upp all min tankeverksamhet de senaste månaderna att jag inte märkt hur temperaturen sjunkit och solen aldrig tycks gå upp längre. 

Barnen är med mig. Bakom mig. Ebbe sitter i min cykelstol och Wilton trampar sig fram på egen cykel. Eftersom min man åker hemifrån flera timmar innan vi andra ens klivit upp är det alltid jag som lämnar dem i skola och på förskola.

Treåringen frågar alltid varför vi cyklar till förskolan mitt i natten och jag kan inte låta bli att ibland undra samma sak. För jag är inte en morgonmänniska. Inte alls. Inte ens i närheten, faktiskt. Att varje morgon rodda barnen vad gäller väckning, frukost, påklädning, tandborstning och packning av både matsäck, läxa och idrottskläder utöver allt jag själv behöver är kämpigt nio gånger av tio för mig. Även om jag tycker att vi förbereder allt så gott vi kan. För tjurar inte det ena barnet så behöver det andra akut gå på toaletten fast vi redan står med ytterkläderna på. Att vi ens kommer utanför dörren till slut, och med skorna på rätt fötter övergår ibland mitt förstånd. 

Jag tvivlar på mig själv som förälder varje morgon kl. 06.45 - 08.10.

Hur svårt ska det behöva vara? Hur gör alla andra som aldrig verkar komma samma stund som skolklockan ringer in, med svetten rinnandes innanför jackan? Går de någonsin ut därifrån med dåligt samvete och gråten i halsen? Har de behövt familjeråd för att bena ut morgnarnas förväntningar, förhoppningar och känslor hos alla iblandade för att kunna ge varandras behov utrymme i morgonpusslet?

Snart är det över. Det är inte många månader kvar av Fabians jobbpendlande. Då kan vi turas om, eller lämna varsitt barn. Eller varför inte tillsammans? Jag tröstar mig med det. Och att det förmodligen känns lättare när nämnda morgnar så småningom blir ljusare igen.  

Lagom till att jag grubblat någorlunda färdigt kring vilken förälder jag är och vill vara, inser jag att jag råkat lämna min cykel utanför förskolan och börjat gå på autopilot kilometerna fram till konstskolan. Jag inser också att solen faktiskt har gått upp. Löven brinner som eld i träden och en låga av hopp tänds samtidigt inuti mig.  

IMG_4751.JPG
IMG_4750.JPG
IMG_4749.JPG

Lågan i mig är en kombination av förtröstan, solvärme och raska fotsteg. För luften är kall och fuktig efter natten, men den bekommer mig inte. Värmen vinner. Jag tar till och med en omväg för att få njuta lite längre. Av tystnaden. Av ensamheten med mina tankar. För jag är ju rätt klok när allt kommer omkring, särskilt när det kommer till barn och föräldraskap och särskilt när jag får tänka färdigt mina tankar.

Jag vet precis vad som går fel och vad jag kan göra bättre. Hur jag kan hjälpa barnen att hjälpa sig själva. Hur de växer av de mer friktionsfria morgnarna och hur vi efter de lite mer skakiga pratar om vad som gått snett. Kommunikation är A och O (i samtliga relationer) och om det är något jag vill ge mina barn så är det såväl ordförråd som mod att sätta ord på känslor. Både egna och andras. 

Omvägen ledde mig för övrigt hit och det var uppmuntrande resten av dagen!
Känslor att bära med sig efter en något omtumlande start. 

IMG_4748.JPG

 /Supermorsan


En känsla av att hitta hem

Två månader på konstskolan har passerat och jag har inte gjort annat än att treva mig fram. Grubblat mycket. Kring mitt skapande, kring andras skapande. Den kreativa lilla bubbla jag befann mig i innan den 20 augusti är helt spräckt och jag har inte hittat någon bekväm stol att sitta på. För sådan är jag, att jag behöver en stol som stöd och vila. Och jag har varit trött i benen. 

IMG_4548.JPG

Metaforer.  

Vem är lilla jag i den här stora världen och för vems skull skapar jag? Har jag ett ID? Vad vill jag skapa? Vad går hem hos andra? Vad gillar jag, egentligen? Jag har ju inte hittat min grej men det verkar alla andra ha gjort. Jag tvingas hela tiden deala med att göra saker jag inte kan eller är van med. Oskönt för en perfektionist med prestationsångest. Jag är min egen största kritiker. 

Handledningstimmarna går varma och jag har utmanats till att släppa allt vad företagande heter. Prova mig fram, ha lite kul. För kul har jag ju, precis varenda dag, men är siktet inställt på att göra mästerverk ens på veckobasis kommer jag inte långt. Så jag gjorde som min handledare sa och släppte allt. Kontrollen. Perfektionismen. Inte blev min konst bättre för det, men vad många idéer jag fick! 

Och en av dem har jag just börjat förverkliga!

Lång historia kort så blev jag under den första målerikursen introducerad till att måla på förbehandlad linneduk. Spännande tyckte jag, som inte riktigt gillar canvaskonceptet. Jag blev framför allt nyfiken på baksidan av duken, som jag tyckte var så fin i sin gråbruna strävhet.

IMG_4570.JPG

Det var då jag målade en spåkvinna, på uppdrag av min målerilärare. Mörk oljefärg på den obehandlade sidan. Snyggt! Men jag upptäckte snabbt att fettet i de tjockaste partierna med oljefärg togs upp av linneduken och spred fettfläckar runt motivet. Inte lika snyggt.

Men jag gillade min tavla och funderade länge på hur jag skulle kunna rädda den. Den enda idé jag gillade var att kanske brodera något i väven (som ju är rätt broderivänlig) men det kändes lite väl crazy för att vara jag. Jag valde att rulla ihop linneduken i väntan på bättre tider.

IMG_4571.JPG

Veckorna gick och jag kunde inte släppa min nya, tokiga tanke på att kombinera broderi och måleri. Så nu sitter jag här med ett tiotal potentiella verk innanför pannbenet som vill knåpas fram genom fingrarna och jag har just satt igång. Småskaligt med en liten testtavla men jag gillar den redan jättemycket.

IMG_4562.JPG
IMG_4572.JPG

Jag blir ofta ombedd att prova gå upp i format, så jag tänker tonårstrotsigt att jag absolut kan göra större tavlor framöver - men hur pilliga jag vill!

/Jessica Ullström

En förlamande trötthet

Fredag. Alla blundar. Vibrerar. Jag virkar på en fullsatt långfärdsbuss och reflekterar över min vecka som varit.

Både jag och min man har varit extra trötta. Slitna. VAB, över hundra mils bilåkning, punktering, sörjande vänner, sena kvällar, stressiga morgnar, en till punktering och ett misslyckat konstprojekt. Allt känns i kroppen. Som en ömhet på huden. Som en dimma för ögonen. 

Samtidigt brinner en enorm tacksamhet i hela bröstet. För fina vänner. För hjälpsam mamma. För stöttande klasskamrater. För samförståndet hemmavid.  

Acceptans. Det kommer en ny vecka. Det kommer ny ork. Tills dess bjuder jag på några bilder från veckans ljusare stunder.

 Morgonsol på en kall löprunda.

Morgonsol på en kall löprunda.

 Klätterbröderna Ullström.

Klätterbröderna Ullström.

 Barnen må ta mycket energi men ger desto mer. Så tacksamt den här veckan ❤️

Barnen må ta mycket energi men ger desto mer. Så tacksamt den här veckan ❤️

 En fika med min mamma.

En fika med min mamma.

 En annan fika (kanelbullens dag) med Felicia och Emelie.

En annan fika (kanelbullens dag) med Felicia och Emelie.

 En konstutställning.

En konstutställning.

 Och ett luffarslöjdsträd.

Och ett luffarslöjdsträd.

I helgen väntar bara trevligheter. Inga måsten, förutom att koka kaffe till söndagens kalas. Och dammsuga, förstås. Tur att jag gillar det!


En mjuk mjukstart

Måndag morgon.
Känslor jag vill minnas.

Solen har inte gått upp än men Fabian åkte till jobbet för längesedan. Jag klev upp extra tidigt idag fastän jag är extra trött. Eller kanske just därför. Jag tänker att jag i och med det hinner duscha, äta frukost med barnen, hitta deras kläder bland flyttkartongerna och cykla den nya vägen till skola och förskola utan att stressa. Det ska bli en bra första vardagsmorgon i radhuset, intalar jag mig.

Jag väcker barnen. Ebbe frågar yrvaket om han fortfarande är tre år (❤️) och efter mitt ja-svar får jag bära ned den pyjamasvarma pojken från övervåningen. Han vill läsa en bok i soffan så vi lägger oss under ullfilten vi lyckats packa upp. Min trädgård heter boken, som egentligen är en pekbok men som är fantastiskt illustrerad. Vi njuter både Ebbe och jag. Av varandra, av att peka tillsammans och av att prata om trädgården i boken. Och om vår egen som vi just har fått.

Wilton är mer morgontrött än sin lillebror. Det har han alltid varit. Han brås kanske på mig? Det axellånga håret ligger sovrufsigt över hela huvudkudden. Det är det enda som syns av honom i bomullshavet. Ebbe vill krypa ned. Det vill jag också.

Barnen är som finast när de tycker om varandra.  

Det är svårt att en kramig måndagsmorgon slita sig från hemmets lugna vrå (som sakta börjar ta form), men plikten kallar.  

IMG_3069.JPG

Färglära

Målerikurs.
Vår sista vecka. 

Performancekonstnären Helene Karlsson lär oss färgseende och vi övar ihjäl oss. Vi har förlagor i färg som vi målar av monokromt. Vi har förlagor i svartvitt som vi målar av i färg. Vi har förlagor i färg som vi målar av i svartvitt och sedan målar vi över dem i färg igen, utan att titta på förlagan. Allt för att vänja sig med att kulörer har valörer. KUL! Lärorikt som tusan. Snö är sällan vitt som om färgen kom ur tuben utan är i stället en salig blandning blått, gult eller rött. Även den mörkaste av skuggor är inte svart. Riktigt mörkbrun eller -blå kanske, men sällan helt svart.

Det känns fint, att det totala mörkret bara är människans föreställning om hur en skugga beter sig.

IMG_3470.JPG

Jag målade Bottenhavet vid Furuvik en eftermiddag.

IMG_3493.JPG

Jag gillar vår stora ateljé. Här luktar det lite målarfärg, här hörs penslar som vispas runt i vattenglas, här skjuts det upp linnedukar på stora pannåer med häftpistol och här ber vi varandra om råd och pepp.

Min klass inspirerar mig mycket. Mina lärare inspirerar mig ännu mer. Jag trivs fyra veckor in på konstskolan ännu bättre än jag gjorde dag ett och det blir tydligare för varje dag som går att jag har hittat SÅ rätt. Jag lär mig saker i ett rasande tempo och jag suger åt mig som en svamp av hela tillvaron. Atmosfären. Jag vilar så gott i min egen känsla av att trivas. Diskussionerna hemma om en framtid i branschen hålls ständigt igång och tankarna runt allt är desto fler.

Varning för kliché men det är så jävla viktigt att följa sitt hjärta. Även om man inte riktigt har ett mål. Än.


Sommarsäcken knyts ihop

Jag har haft en fin sista semestervecka med barnen. Det lär dröja innan vi blir långlediga igen. Hösten är vidrig på det viset. Så orättvis i jämförelse med vårens alla lediga högtidsdagar. Därför kramar vi ur sommarlovet på den sista droppen innan HT18 sparkar igång. 

Read More

Oro och bubbel

Jag har haft ett födelsemärke på mitt vänstra smalben som förändrats. Från att ha varit litet, runt och brunt har det över tid (ett år?) blivit aningen mer högsmalt och framför allt övergått till svartbrunt. Jag fick hudförändringen dermatoskoperad för tre veckor sedan. Svaret som jag fick från Hudkliniken för två veckor sedan var misstänkt melanom. Excision skulle ske snarast och snabbsvarsanalys begärdes enligt det standardiserade vårdförloppet vid cancermisstanke. Det opererades bort samma eftermiddag.

Read More

Bullet journaling

Ni vet när man tappat fotfästet och behöver hitta tillbaka igen? Till sig själv, till rätt fokus, till bra rutiner? Då kan man skaffa sig en bullet journal! En bok om livet! Nördigt? Javisst! Men precis vad jag behöver nu. Aldrig, aldrig vill jag välja bort det handskrivna igen. Det kan byta format och rutin bäst det vill, men i vår digitala värld är det något visst över att få plita ned något analogt. Varje varsamt skriven krokig liten bokstav påminner mig om vikten att sakta ned och stanna upp. Om att andas, överblicka och ta kommandot. Om att äga sina dagar och innehållet i dem.

Read More

Bra sedan sist

Min blogg försvann. Vissa av er hann se det men 48 timmar senare är nu krisen över. Min (webbutvecklar-)bror kom just hem från Skövde för att semestra med oss och han kom knappt innanför dörren innan problemet var löst. Tack och lov. För jag gillar den. Att skriva, att reflektera. Att samla livet. Eller delar av det. Det som känns och det jag vill minnas.

Som en gata i stan, till exempel. Inte märkvärdig, men fin. Med fint sällskap, framför allt. För bakom kameran har jag hämtat min son på pakethållaren efter att han varit ett helt dygn med sin bästa kompis. Glad. Kramig. Solbränd. Med souvenir från Dalarna i ryggsäcken.

Som en vinkväll en helt vanlig tisdag, för att nämna något annat. Med så jäkla bra sekreterarkollegor. En sån där kväll där man viker sig dubbel av skratt på en stekhet altan och pratar om allt annat än just jobb. Och undrar varför man valt att ta tjänstledigt från sådana här pärlor i ett helt år.

Det var så hett i solen att jag nästan blev lika röd som vinet.