i det fria

8 mars. Kvinnodagen. Min bästa vän i hela vida världen har en alldeles fantastisk mormor som fyller  år just denna viktiga dag. I present till henne ville min vän ge bort en Jessicatillverkad liten väv med önskemålen ”naturmotiv, gärna fjäll” som en textil tolkning av Malena Ernmans låt I det fria. 

Så jag gjorde en.  

IMG_0258.JPG
IMG_0242.JPG
IMG_0325.JPG
IMG_0245.JPG

/Jessica

Färgglatt på feministfest

Bia: “Vad gör du ikväll?”
Jag: ”Jag är inte färdig inför utställningen i morgon så jag behöver nog väva hela natten. Och dricka vin, som tröst. Vill du komma och heja på?”
Bia: ”Ja!! Felicia kommer också!”

Så kom de båda. Trots flera kilometers promenad i yvig snöstorm utomhus. Med morgonrockar, nagellack, ansiktsmask, vinflaskor och ostbricka under armen. De höll hemmaspa, gosade med min midnattsvakna treåring och höll mig sällskap 19.00 - 04.30 (!). Medan jag arbetade fram 50 x 50 cm väggbonad och pysslade ihop små prislappar såg de till att mitt vinglas var påfyllt och värmeljusen tända. De skrattade högt och höll mina tankar på värkande slöjdarmar långt, långt borta. Vilka kämpar! Jag hade nog inte orkat väva klart om det inte vore för de här pärlorna och deras odelade uppmärksamhet.

IMG_9272.JPG
IMG_9273.JPG

Väven blev färdig till slut och även om den inte blev som planerat kommer jag alltid att se deras självklara vänskap i den färgglada ullväven. För färgglad är den, mer än något jag tidigare gjort. Mer skev än något jag tidigare gjort, men det är så befriande att jag börjat våga släppa på perfektionismen som annars brukar svida i fingrarna på mig.

IMG_9406.JPG
IMG_9408.JPG
IMG_9407.JPG
IMG_9405.JPG
IMG_9410.JPG
IMG_9409.JPG

Separatistisk Feministfest

Väven och mina handtryckta tygkassar tog jag med mig till Söders Källa där den nystartade föreningen FemFest Gävleborg anordnade en separatistisk feministfest. Kvällen bjöd förutom konstutställning och marknad också på grymma framträdanden, workshops, underbart god mat och quiz. Jag blev av föreningen tillfrågad om att ansvara för konst- och marknadsdelen och den här typen av ideellt arbete fick ett rungande JA från min sida och det hela blev nog ett uppskattat inslag på kvällen. Stämningen var fantastisk (så peppig!), festprogrammet var perfekt och kvällen var en som alla borde få uppleva. Att biljetterna blev slutsålda vittnar om intresset för den här typen av evenemang så jag hoppas att fler vågar ta liknande initiativ! Och att de bjuder in mig ;)

IMG_9391.JPG
IMG_9393.JPG
IMG_9395.JPG
IMG_9396.JPG

/Jessica

Vem är jag bland alla andra?

En försäljande konstnär och godkänd utställningskurator, tydligen.

Allt började som en idé två konstskoleelever emellan i höstas. Eleverna i årskurs 2 och 3 på Konstskolan i Gävle får varsin grupputställning ordnad av skolan, den ena på Gävle Konstcentrum och den andra på Sandvikens Konsthall. Eftersom vi 1:or blir helt utan ville jag och Emelie Farkas kaxigt nog ordna en egen. Så det gjorde vi!

Efter många möten, lång planering, jakt på utställningslokal och finansiär, marknadsföring, konsttransport och presskontakt fick vi i hop det till slut. Tretton minuter innan vår absoluta deadline var lokalen ommålad, de 46 konstverken hängda, belysningen riktad och alla på plats. Alla utom galleristen, som i förtroende låtit oss göra hela jobbet på egen hand. Och vilken erfarenhet vi har fått tack var det!

IMG_8736.JPG
IMG_8484.JPG
IMG_8586.JPG
Mina fem bidrag till utställningen.

Mina fem bidrag till utställningen.

Vi hade en pressvisning och fick varsin helsida i Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Vi marknadsförs av Gävle Kommun och på galleriets hemsida. Det, och ett Facebookevenemang som delats vitt och brett, räckte för att galleriet faktiskt skulle få ett besöksrekord på vår vernissagedag och till vår stora förvåning blev sju av konstverken sålda redan första dagen. Ett av dem var mitt Kebnekaisebroderi! ❤

IMG_8715.JPG
IMG_8716.JPG
Wilton menar att hans ullmössa inspirerat till min oljemålning. Han önskar också få låna pengar av mig för att kunna köpa tavlan av mig.

Wilton menar att hans ullmössa inspirerat till min oljemålning. Han önskar också få låna pengar av mig för att kunna köpa tavlan av mig.

IMG_8718.JPG

Hela grejen blev SÅ lyckad. Vi har slitit vårt hår långt in i vargtimmarna men det var värt varenda minut. Jag är så stolt över mitt och Emelies arbete att jag nog kommer att kunna leva livet ut på det och jag är så tacksam över allt stöd vi fått från olika håll och kanter.

Tack till Galleri K för uthyrning av det fina galleriet.
Tack till Studiefrämjandet som finansierat hela projektet.
Tack till Emelie för ett bra första samarbete.
Tack till alla medverkande konstnärer.
Tack till min man och mina barn som låtit mig djupdyka i det här, särskilt senaste veckan då jag knappt sovit hemma.
Tack till familj, vänner och gamla kollegor för er närvaro på min stora dag. Jag blev så otroligt glad för varenda en!

Och ett sista tack till mig själv. För att jag vågade och för att jag orkade. Det var utmanande, utmattande, roligt och lärorikt. Nu vet jag att jag kan ordna en konstutställning med allt vad det innebär. Nu var jag att jag få min konst såld till för mig helt främmande människor. Nu vet jag att det här är någonting jag vill och någonting jag kan - en SUPERSKÖN känsla för en som annars har lätt att känna sig lite vilse.

Stockholmsmuseer

Konstskolan i Gävle har gjort det igen! En heldag i Stockholm för studiebesök på konstmuseer har ägt rum och det är alltid så härligt att få fylla på inspirationskontot. Förra gången besökte vi Färgfabriken, Galleri Magnus Karlsson och Bonniers Konsthall. Idag brände vi av Moderna Museet och nyöppnade Nationalmuseum

IMG_7696.JPG

Vi fick en förmiddagsvisning av Modernautställningen 2018 och den är väl värt ett besök. Närmare 40 samtida konstnärer har valts ut och jag gillade särskilt tre av verken. Tyvärr råder fotoförbud inne i konsthallen så jag delar med mig av sammanfattande beskrivningar för den lässugne i stället:

  • Christine Ödlund Elektroakustiska aspekter av människa och växt
    Mellan två skulpturer av återanvänd aluminium och trä presenteras två plantor med blottlagda rottrådar. Den ena exponeras för ett klickande ljud och den andra har kopplats upp mot en högtalarutrustning, så att vi besökare kan ta del av de energier den skickar ut. Det knarrade duktigt från plantorna och konsthallsvärden berättade att det faktiskt låter annorlunda de tider på dygnet som museet saknar besökare. Reagerar plantorna på oss? Vår närvaro? Det finns forskning som visar att växter kommunicerar med varandra genom rötterna och det här konstverket ger oss möjlighet att uppleva en del av samtalet. Konsthallsvärden berättade också att växter överlag lever som flockdjur som till exempel låter vatten gå till den mest behövande plantan. Så fint! “Jag ska genast hem och sjunga för mina blomz” hann jag tänka.

  • Muhammad Ali 366 days of 2012
    Året var 2012. Konstnären bodde i ett krigshärjat Syrien och ritade där en bläckteckning om dagen som en slags dagbok. När omedelbar livsfara blivit vardag följer mentala metamorfoser hos befolkningen och dessa har skildrats i hybridliknande form i hans teckningar. Våren 2016 flydde konstnären (efter fem år av krig i sitt hemland) över Medelhavet vidare till Sverige. Nu visas teckningssamlingen från 2012 upp på en majestätisk helvägg allra först i utställningen. Vilken pjäs! Det mest gripande är inte figurerna, utan disciplinen och förmågan att hålla en konstnärlig form under de omständigheter han tvingades leva i.

  • Britta Marakatt-Labba Händelser i tid
    Vid det här konstverket började jag gråta. Jag har sett Brittas andra verk vid två tidigare tillfällen och alltid gillat vad jag sett. Hon skildrar samernas historia av utsatthet med fantastiska och detaljerade broderier, men den här gången kröp det in under huden på mig. I hennes konstverk har hon broderat på gamla vetesäckar stämplade med det nazistiska örnemblemet. Tyskarna fraktade säckarna genom Sverige under andra världskriget och använde dem bland annat i byteshandel med samerna. Eftersom säckarna var slitstarka kom de att nyttjas som dörrar till samekåtor och en del av dem har bevarats ända tills idag. Britta har i Händelser i tid broderat inget mindre än Utöyamassakern 2011 på en av säckarna och det var för gripande för att inte smyga upp mobilen för en närbild trots fotoförbudet.

Jag är laglydig men gör nog ett undantag.
Eller?
Bryter jag ens mot någon lag om jag visar er den?
Jag borde inte.
Men nu gör jag det.
TRIGGER ALERT!!!

IMG_7698.JPG

Jag stod där i folkmassan och kunde inte låta bli att hålla tillbaka tårarna. Massakern var fullkomligt fruktansvärd, men här så fint porträtterad att jag plötsligt befann mig där i skogen med de maktlösa ungdomarna utan att kunna hjälpa till.

Fint ändå, att konst kan väcka sådana starka känslor i en.

IMG_7700.JPG
IMG_7705.JPG

Efter Modernautställningen behövde jag hämta mig en stund. Ensam. Jag strosade länge i museibutiken med Utöyakatastrofen i bröstet innan jag tog mig tillbaka till klassen för att äta lunchbuffé till en fin utsikt.

Mätt, belåten och mindre tagen gick vi över Skeppsholmsbron till Nationalmuseum som hållit stängt för renovering sedan fem år tillbaka och nu slagit upp portarna för allmänheten igen. Bara av att kliva in i entrén glömde jag bort Brittas broderi ett tag, för vilken makalös byggnad jag stod i!

IMG_7707.JPG
IMG_7736.JPG
IMG_7735.JPG
IMG_7727.JPG
IMG_7730.JPG
IMG_7729.JPG
IMG_7724.JPG
IMG_7728.JPG
IMG_7726.JPG
IMG_7725.JPG
IMG_7732.JPG
IMG_7733.JPG
IMG_7734.JPG
IMG_7723.JPG

Av all fantastisk konst på Nationalmuseum måste jag ändå erkänna att jag bäst gillade salen med keramikhistoria.

Inte så oväntat kanske ;)

IMG_7737.JPG
IMG_7738.JPG
IMG_7739.JPG

För att visa någonting mer klassiskt från all konsthistoria som vilar på Nationalmuseum delar jag med mig av en bild på den stora oljemålningen Jungfru Maria och Jesusbarnet. Den målades av Jan Sanders van Hermessen år 1544 men känns lika aktuell än idag, med tanke på debatterna som varit kring offentlig amning. Varsågoda, alla mama birds!

IMG_7731.JPG

Avslutningsvis får ni en Stockholmskväll i bild. Det var fint men det var också resten av dagen och jag ser fram emot nästa gång!

IMG_7740.JPG

Istället för gravar

En konstutställning i ett bergrum.
Istället för gravar.


Curatorn Erik Anderman möter upp vid tågstationen i Söderhamn. Det regnar över oss när vi går den korta promenaden mot Västra Berget. Där väntar ett stängsel med taggtråd, varningsskyltar och en hög gallergrind med ett tjockt hänglås. Och innanför allt finns ett ännu högre berg. Ett insprängt bergrum inrättat efter mellankrigstiden. Ett rum ämnat för trygghet men som trots regnvädret över oss inte ser särskilt inbjudande ut. Men där ska vi in.

Han låser efter oss.

IMG_4457.JPG
IMG_4458.JPG

Det vi möts av – förutom mörker, instängd kyla och våt sten – är ett nedklottrat första rum med tre konstverk som sätter tonen på resten av upplevelsen. En tavla om närstridsmönster målad med blod (vems?), ett vapen att använda som sexuellt våld och en märklig film projicerad på en plastpresenning som hänger från taket. Det höga taket, för hela tåg ska få plats här inne.

Ljudet från filmen ekar bland klippväggarna och det är genom filmens presenning vi tar oss vidare in i Västra Bergets fuktiga mörker. Under oss finns gammal makadam och en uttjänt tågräls, så vi får passa vart vi sätter fötterna för att inte snava i mörkret.

Fler video- och ljudinstallationer tar över och samsas i bergrummen med avgjutna hundskelett, frikyrkliga parenteser och referenser till andra världskrigets offer parallellt med världens offer idag. Obehagligt. Både rummen och konsten. 

IMG_4459.JPG
IMG_4460.JPG

Avslutningsvis kliver vi in i värmen. Ett rum där hydroponisk odling pågår. Sallad och rädisor har drivits upp i vatten med trekomponentsnäring istället för i jord, och med LED-lampor istället för sol. Missförstå mig rätt (jag gillar ju odling) men åsynen av salladshyllan under de flimrande lysrören längst in i Västra Berget är inget annat än en smärtsam påminnelse om vilken vändning livet skulle kunna ta när man minst anar det.


Jag har ont i magen efter besöket. Provocerande konst. Samtidigt är jag glad att de 65’000 skyddsrum som finns upprättade runtom i Sverige inte har varit nödvändiga, men vad händer om vi behöver söka skydd? Skyddsrummen har plats för ungefär sju miljoner människor men vi är ju tre miljoner fler än så.

Vilka får skydd och vilka får det inte?


Konst på konst

Den här akryltavlan växte visst fram idag.

  • Puderrosa p.g.a. asfint.
  • En mörkbrun färg i samma nyans som min sexårings ögon.
  • Och så ett hål med mörkgrönt bara för jag har svårt att låta bli. Tidigare har jag målat en skog på just den här duken. Det gröna som sticker fram är spår av den.

Det händer nog ännu mer på den inom kort, om jag känner mig själv rätt. Tillsvidare bjuder jag på lite närbilder:

Kontraster

Min gröna själ ba: "Yes yes yes!". Den här blir nog terapi i ett blött januarimörker som så småningom kommer tvinga sig in. Från gatan utanför, ända in i själen. Men det kommer först senare och nu är det grönt och soligt, så jag gör bäst i att ta med mig familjen ut i det! ☀️

TGIF

En sömnig fredagkväll med en vän. Rödvin och akvarell. Jazzmusik och en MacBook. Samtal och livet och långa tystnader. Efter en vecka där vi båda jobbat mycket var det välbehövligt. Stillsamt.

På tal om stillsamhet så har jag haft flera samtal med Skatteverket de senaste dagarna om min enskilda firma, F-skatt och momsregistrering och jag kan officiellt sparka igång på riktigt!

Måleri och minnen

Jag fortsätter det oklara skapandet. Men det är skönt i själen och det är gott nog.

Den lilla, som jag påbörjade tidigare idag, fick lite mer på sig.

Notera gärna mina ullsockor, förresten. De räddade nästan mitt liv på Kebnekaise förra sommaren!


Anekdot:

Det var minusgrader och storm. Bara idioter lämnade fjällstationen. Topputrustning till trots blev jag och min bror isblöta in på bara skinnet av toppturen. Vi vadade i två jokkar från glaciärens smältvatten, vi pulsade i snö och det spöregnade på oss utan avbrott. Berget var ishalt.

Räddningshelikoptrarna fick körförbud men mot toppen klättrade vi på som om det varken fanns någon morgondag eller en familj som väntade 115 mil bort. Vid 1'250 meter höjd tvingades vi konstatera att mina sedan länge stelfrusna händer faktiskt förfrusit. Där någonstans insåg vi också idiotin vi utsatte oss för och det faktum att toppen inte ens gick att se för all snörök.

Min bror fick bråttom. Han grävde i vår vandringsryggsäck efter extrasockorna jag packat med när han insåg att jag hade dem på fötterna. De sockor jag startade fjällvandringen med hade nämligen gjort sitt efter nämnda jokkar och låg isblöta bland packningen. Sockorna jag hade på fötterna var också genomblöta, men i alla fall kroppsvarma. Han snörade därför av mig vandringskängorna, drog av mig de blöta men varma ullsockorna och satte dem på mina händer. De iskalla ryggsäckssockorna och kängorna tråcklade han på mina sargade fötter och så begav vi oss snabbt nedåt igen.

Det som tagit fem timmar upp tog plötsligt 40 minuter ned och i takt med att minuterna gick kom vi längre från ovädret och närmare plusgraderna. Halvvägs ned kunde jag börja vicka på fingrarna igen. Och de iskalla sockorna jag fick på fötterna var varma vid det här laget, trots att allt var plaskvått.

Ull är underbart!


Det var precis lika hemskt som det låter, men jag tar gärna revansch. Då ska solen skina och berget vara lika torrt som välkomnande.

Vandringen både till och från Kebnekaise var däremot tiopoängare båda två! Mot fjällstationen var det mulet och emellanåt regnigt, men ändå himla trivsamt.

Fjällstationen var fantastisk.

Vid vandringen mot Nikkaluokta sken solen och hur gärna vi än ville tillbaka för en ny chans var vi så illa tvungna att ta oss hemåt.

Jag älskar fjällen. Det är som att gå omkring i en pampig landskapstavla. Bergen är så stora att man tappar andan, fjällbjörkarna är så små och krokiga att man vill ta med en hem på ryggen och jokkvattnet är det godaste du kan dricka. Och det går inte en dag utan att man längtar tillbaka.

Kaffe och utomhusmåleri

Jag vaknade med en tom kaffeburk. Efter fredagens vinkväll... Då är det bra att ha världens bästa granne som kommer över med sin.

Kaffet drack vi målandes på innergården.

Barnen roade sig själva. Då hann jag måla klart!

Som vanligt lite grönt.

Men också lite gråbrunt!

Mors dag

Jag vaknade tacksam över tacksamma pojkar. Sedan bjöds jag på två timmars egentid och de ägnade jag omsorgsfullt åt att måla färdigt tre tavlor till tonerna av en ljudbok.

Den sista blev högst oklar och målas nog över inom kort. 😁 De andra får snällt torka som de är!

Rödtjut och hantverk

Vin hos fin granne. Akvarellmålning för mig, stickning för henne. Fabian var med och höll både igång och ordning på samtalsämnena.

Tre ark, på beställning. Ett berg, något grönt och något färgglatt, sa hon, och vem är jag att inte lyda order?

Jag undrar fortfarande vad som hände med det sistnämnda. Den ramas inte in, så mycket vet jag... ;)

Måleri och vileri

Svärmor är här! Hon ska sova över hos oss, för att tidigt i morgon bitti åka till hennes efterlängtade Malta.

Vi målar. I akvarell, den här dagen.

Och så tar vi det lugnt. Barnen har varit på kalas och jag har jobbat, så en stillsam eftermiddag känns väldigt skönt.

Lite extrafrukost mitt på eftermiddagen, lite byte av sängkläder, lite bokläsning och lite akustisk musik på låg volym.

Livet, hörni!

Kvällsmåleri

Jag akrylmålar utan att veta vad det ska bli. Färg och form växer fram utan plan, vilket i mitt 28-åriga liv aldrig hänt förrän nu. Det blir inte som jag vill, för färgen har sitt eget liv, men det är just det som är så fint. Att jag törs ändå.

Tidigare har jag varit så låst. Startsträckan har varit milslång. Jag har behövt en solklar bild av hur slutresultatet ska bli, annars har det inte blivit av. Så det var längesedan något blev av över huvud taget.

Nu kör jag bara. Först vågade jag inte ens visa Fabian vad händerna jobbat fram och nu, bara månader senare, lägger jag ut det på internet för allmän beskådan. Kognitiv beteendeterapi om något! Bild för bild känns det mindre jobbigt.

För vad folk tycker om det jag målar spelar mig mindre roll än hur jag själv mår medan jag målar, och det är riktigt befriande att ha kommit underfund med det.

27 steg bort

Vernissage.

En samlingsutställning av årskurs 2-eleverna vid Konstskolan på Gävle äger rum på Gävle Konstcentrum 12 - 27 maj, så jag tog med mig min mor, ett öppet sinne och åkte dit idag.

Det öppna sinnet behövdes, för 18 konstelever ställde ut tillsammans. Det kan inte bli annat än splittrat, hur bra var och en än är.

Bäst tyckte jag om Barbro Hårdings "Fjärran och nära". 50 små oljemålningar där detaljer ur landskap brutits ned till abstrakta former. Mycket stiligt!

Hemgång. Som alltid fick lite fint följa med hem till tavelväggen som sakta växer fram runt teven.