Flitens flamma har brunnit ut.
Skulpturkursen är över. Jag är nöjd med mina uppgifter och inlämningar, men det fria projektet vi hade som avslutande uppgift har i ett svagt ögonblick tyvärr gått i kras. Synd! Det var ju det konstverk jag varit mest nöjd med under kursen, längtat tillbaka till under sjukskrivningen och verkligen sett fram emot att få färdigställa även om det så skulle bli på min fritid eftersom kursen tagit slut.
Vad som hände? Mina hjälpsamma klasskamrater har bränt min keramik medan jag legat nyopererad hemma i soffan, så när jag väl var tillbaka tog jag mig ivrigt till keramikverkstaden för att se resultatet. Väl där plockade jag ned skålen från hyllan och upp på min handrygg kröp inget mindre än en mordsint SILVERFISK! Sådär slingrigt och snabbt som bara en skrämd silverfisk kan röra sig. Hu! Jag har visst en släng av skadedjursfobi för jag offrade min fina keramikskål rakt ned i golvet utan att tveka, allt för att rädda mitt egna liv.
Så här i efterhand kan jag tycka synd om den. Både skålen och silverfisken. För det var ingens fel. Ändå kan jag inte låta bli att känna att silverfisken tog skålen ifrån mig lika mycket som jag tog skålen ifrån silverfisken.
Djurmördaren Jessica limmade i alla fall ihop skålen skevt och jävligt med Karlssons Klister och så pratar vi aldrig mer om det inträffade, okej?
