Screentryckeri

Januari går mot sitt slut och jag har spenderat merparten av den i konstnärsverkstaden hos ateljéföreningen GAFFEL som håller till i industrihuset Vävaren, en inspirerande tegelbyggnad från år 1852. I ateljéföreningen finns förutom just ateljéer också screenverkstad, fotostudio, snickeri, metallverkstad, ljudutrustning, glasugn, keramikugn, projektrum, datorutrustning och bronsgjutning. ALLT JAG BEHÖVER när jag så småningom slutar på Konstskolan, så jag blev medlem ögonaböj. Kul!

Skolan bjuder på en kurs i screentryckeri i skrivande stund och jag har haft det hur njutigt som helst varenda dag.

Jag började kursen med att framställa mina tryckoriginal och jag har inte helt oväntat fastnat för just textiltryck och lämnat pappers-, metall- och trätryck åt sidan. Text art blev temat för mina arbeten och resultatet blev tryckta tyger och framför allt tygkassar. Veckorna har rusat fram och jag har lärt mig jättemycket, både av min screentryckslärare och av alla misstag jag själv råkat göra på vägen.

• Digital originalframställning på laserfilm

• Beskiktning av tryckram med fotoemulsion och tråg

• Mörkrumstorkning

• UV-belysning i vakuumbord

• Högtrycksrengöring i sköljskåp

• Mangling av textilier

• Screentryckning med rakel i tryckram

• Värmefixering

Det är många moment för att få till ett färdigt tryck, särskilt vad gäller för- och efterarbetet. Därför har jag föredragit att få upp en ordentlig produktion när jag ändå varit igång. Jag har hittills hunnit göra hela 76 (!) stycken tryck i blandade storlekar och färger och då har jag ändå en hel vecka kvar att spendera i verkstaden innan jag behöver återvända till den ordinarie verksamheten på Konstskolan igen.

Tankeverksamhet pågår. Jag fick lära mig hur man gör mönsterrapporter!

Tryckraklar.

Tryckramar.

Många idéer har trängts i huvudet. Det blev enklare att få några av dem utlagda framför sig.

Min art partner in crime Felicia ställde upp som underhållare.

Provtryckning. Allt för att se hur ramen släpper igenom färgen och hur det färdiga resultatet skulle komma att bli.

Jag tryckte min logotyp, ett citat jag aldrig vill glömma, en bläckteckning jag gjorde i höstas och framför allt två olika texttryck till tygkassar. Det blev många tygkassar men jag vill redan göra fler. Det var så KUL! Några av dem ska jag spara åt mig själv (jag har några broderi-idéer) men resten kommer inom kort ut till försäljning! :)

Jag är nöjd! Det är första gången jag screentrycker men jag är glad åt medlemskapet jag skaffade i ateljéföreningen GAFFEL så att jag kan komma tillbaka hur många gånger jag vill. Idéerna står bokstavligt talat på kö och nu handlar det mest om hur jag ska prioritera min tid för att åstadkomma allt inom en överskådlig framtid. Önska mig lycka till!

Flitiga händer och ett vilande hjärnkontor

Keramikkursen är över på schemat men kommer att bo djupt i bröstet på mig för en lång tid framöver. Jag har lärt mig så mycket den senaste månaden! Om mig själv, om mitt tålamod, om mitt formspråk, om keramikens arbetsprocess och inte minst om hur många timmar jag kan arbeta utan att vilja eller ens behöva ta en paus.

Händer och ögon undersöker leran, jag tar sökande grepp och formar intuitivt. Hjärnan bara vilar. Har semester. Inte någon annanstans; högst närvarande i rummet men på vilande autopilot. 

Leran krymper av torktiden och hela konstverket rör sig i både skröj- och glasyrugnen. För någon med kontrollbehov är det lika utmanande som befriande. Det blir sällan (aldrig?) som jag tänkt mig men jag märker hur mycket jag tycker mer och mer om det. Hur det börjar bli min grej och hur jag växer av det. Jag förlåter leran och den förlåter mig.

Nybränd keramik.

Min mamma tog med mig till Lermakeriet, en 45 år gammal keramikbutik, kursverksamhet och partihandel, och det var som att kliva in i keramikhimlen ska ni veta! Där fanns tonvis med lera till salu och ännu fler verktyg och glasyrer. Men mest fanns det inspiration från golv till tak. Så mycket ÖGONGODIS!

Trots allt det tjusiga (eller just därför) fick jag bara med mig tre bilder från det lager jag fick äran att smita in i. 

Det var så rakt och fint att det knep i magen på mig. Jag får fortsätta öva, så tills dess får ni gärna köpa min sneda keramik för jag tycker så mycket om att göra den!

/Jessica

Varning för keramik

Jag har en keramikkurs i skolan och jag har verkligen HITTAT HEM i det. Första lektionen var jag så lycklig att jag hade gråten i halsen och glädjen håller i sig än, två veckor senare. Tänk att få känna så här över sin egen skolgång!

Keramiken passar mig perfekt. Verkstaden är ljus, har högt i tak och har glasväggar mot konstskolans innergård. Färgpaletten är lika magisk som rogivande: Vit, beige, grå, brun. Som balsam för själen.

Jag övar teknik, provar material och lär mig vikten av tålamod. Hela arbetsdagar har jag fin handledning av vår keramiker till lärare och jag blir lika sorgsen varje gång jag behöver hänga av mig målarrocken för att cykla hem. Sådana dagar är det en tröst att veta att jag behöver ge det hela tid. Låta min keramik stå på tork eller gosa i ugnen för skröj- eller glasyrbränning. Jag tänker att det hela är som att argumentera med ett barn kvällen innan julafton.

”Om du går och lägger dig tidigt blir det snabbt i morgon!” 

En skevt nyringlad vas av KM-lera. 

Mitt livs första drejade föremål! En kruka blev en vas som blev en skål som fick bli en saltflingsbehållare. I takt med att jag övade försvann mer och mer lera men till slut blev det ändå något. Tålamod var det, ja. 

Jag har aldrig tyckt att jag passar i rött men är beredd att ändra mig. 

Bordet jag sitter vid hela dagarna. Och trivs. Med en skön playlist i öronen och tankarna någon helt annanstans. Händerna knådar, formar och mår alldeles utmärkt.  

Porslinslera! Vem vill ha en mugg i julklapp?

Jag är lerig hela dagarna och tänker att barnen nog ser likadana ut på andra sidan stan.  

Den ringlade vasen har formats till av miretter efter torkning. HUR SNYGG? 

Den däringa flingsaltskålen efter torkning. God jul Fabian önskar Jessica!  

När vi ändå pratar jul ombads jag forma något som inte är ett bruksföremål. Jag tänkte att det skulle bli någon slags julgran men den kommer nog mer till sin rätt om den glaseras skogsgrön. 🌲

Apropå leriga händer kan jag meddela att man blir mjuk som en bebisstjärt av det här. Särskilt efter att jag drejat med den högchamotterade (grusiga) stengodsleran jag köpt 12 kg av. 

Stengodsleran var för övrigt ett riktigt bra köp. Den är så fin att den inte ens behöver glaseras! Jag förutspår en hel kollektion de närmaste veckorna... 

Wilton snackar och Felicia dansar

Jag gör inget annat än spelar in film till skolans videokurs. Det är intensivt, utmanande och utmattande (jag jobbar dag som natt) men samtidigt himla roligt och inspirerande! Tack och lov för det, annars hade jag inte orkat gasa på. Framför allt så vet jag att kursen tar slut efter den här veckan och att det jag sett mest fram emot hela höstterminen (KERAMIK!) drar igång. Det är sådant som får själamotorn att ljudlöst jobba på fast den egentligen går på tomgång. Jag ser ju parkeringen, alldeles framför mig!

Slut på metaforer.

I väntan på alla fantastiska keramikverk jag kommer att göra fram till jul (alla lär få skeva krukor i julklapp…) kan ni gotta er åt de två senaste filmerna jag fått i uppgift att göra. En utan restriktioner men med väldigt kort varsel (några timmar) och en annan med en hel veckas produktionstid. Jag låter det vara osagt vilken som är vilken ;)

Jag är barnsligt stolt över stop motion-filmen. Se den gärna! Den innehåller hela 3’735 stycken bildrutor och jag har hållit ömt i var och en av dem under redigeringens gång. Jag är också stolt över min fina klasskompis Felicia som ställde upp som (ovan) dansare för ändamålet. Tack Felicia! Och tack till er som tog er tid att ge feedback på min förra film.

Tack till mig själv också, faktiskt.
Jag är lite modigare nu.

---

VÄGGEN

Jag fotograferade ju skog häromdagen. Egentligen var jag ute för att filma, för i videokursen som just nu pågår på Konstskolan har vi haft en hemläxa över höstlovet: Att redigera ihop varsin film på temat text. Så jag tog instruktionerna bokstavligt talat och tog mig friheten att nervöst göra en konstnärlig tolkning av Pia Dellsons bok VÄGGEN - En utbränd psykiaters noteringar.

Jag har läst in Pias bok i ljudform, klippt isär meningarna i videoredigeringsprogrammet och satt ihop delar av dem tillsammans med den filmade vyn över skogen bakom mitt radhus. Videon är på inga sätt särskilt bra, men det har varit terapeutiskt och fint att bryta ned hennes kloka ord till beståndsdelar och tillbaka.

Se den gärna! Men var snäll mot mig, för jag är ute på vägar jag aldrig vandrat förr…

---

En Stockholmsresa i (mobil)bilder

Fredag. Skolresa. Ett skönt avslut på veckan.

Hela konstskolan i Gävle skumpade ned till Stockholm på en buss och där besökte vi Färgfabriken, Galleri Magnus Karlsson och Bonniers Konsthall för olika utställningar med guidade turer. Trivsamt!

Färgfabriken

En fantastisk byggnad på en inspirerande plats med intressanta utställningar. En fin start på dagen. Jag gillade särskilt de botaniska verken i Per Svenssons utställning  Alkemi - Det allseende ögat (som jag tyvärr inte tog några bilder på?!). 

Bra t-shirt. Synd att jag inte behöver någon just nu.

Lunchdags!

Galleri Magnus Karlsson

Vår målerilärare Niklas har en separatutställning hos sin gallerist innehållandes 40 små verk av olja på ritfilm. Stilrent. Detaljer värda att stanna upp för att se.

Jag kan verkligen relatera till honom. Vi är perfektionister båda två som gärna pillar oss fram (av osäkerhet) men som verkligen är inne i varsin fas av att försöka släppa kontrollen. Använda större penslar, jobba snabbare och inte överarbeta något. Han lyckades bra! [Applåd-emoji].

Bonniers Konsthall

Det här var besöket som betydde mest för mig. Konsthallen var stor och här huserade ett gäng konstnärer som tillsammans stod för utställningen NyMaterialism. Små vävar, stora vävar, keramik (live!), snidat trä, kelimmattor, bränd lera, sömnad och textila lagningar. Mumma! Precis vad jag går igång på just nu. Konsthallens fantastiska butik var värd ett besök bara den. 

Live-keramik!

Promenad med Emelie

Efter avslutad skoldag hade vi en halvtimme att döda innan bussen skulle ta oss hemåt så vi valde att strosa runt, min klasskompis och jag. Nedvarvning. Samla tankarna. Sortera dagens alla intryck och blanda upp dem med de nya vi fick av Stockholms gator. 

Bonnierhuset.

Stockholm är vackert. Inspirerande, framför allt. Vi ses snart igen!

---

En känsla av att hitta hem

Två månader på konstskolan har passerat och jag har inte gjort annat än att treva mig fram. Grubblat mycket. Kring mitt skapande, kring andras skapande. Den kreativa lilla bubbla jag befann mig i innan den 20 augusti är helt spräckt och jag har inte hittat någon bekväm stol att sitta på. För sådan är jag, att jag behöver en stol som stöd och vila. Och jag har varit trött i benen. 

Metaforer.  

Vem är lilla jag i den här stora världen och för vems skull skapar jag? Har jag ett ID? Vad vill jag skapa? Vad går hem hos andra? Vad gillar jag, egentligen? Jag har ju inte hittat min grej men det verkar alla andra ha gjort. Jag tvingas hela tiden deala med att göra saker jag inte kan eller är van med. Oskönt för en perfektionist med prestationsångest. Jag är min egen största kritiker. 

Handledningstimmarna går varma och jag har utmanats till att släppa allt vad företagande heter. Prova mig fram, ha lite kul. För kul har jag ju, precis varenda dag, men är siktet inställt på att göra mästerverk ens på veckobasis kommer jag inte långt. Så jag gjorde som min handledare sa och släppte allt. Kontrollen. Perfektionismen. Inte blev min konst bättre för det, men vad många idéer jag fick! 

Och en av dem har jag just börjat förverkliga!

Lång historia kort så blev jag under den första målerikursen introducerad till att måla på förbehandlad linneduk. Spännande tyckte jag, som inte riktigt gillar canvaskonceptet. Jag blev framför allt nyfiken på baksidan av duken, som jag tyckte var så fin i sin gråbruna strävhet.

Det var då jag målade en spåkvinna, på uppdrag av min målerilärare. Mörk oljefärg på den obehandlade sidan. Snyggt! Men jag upptäckte snabbt att fettet i de tjockaste partierna med oljefärg togs upp av linneduken och spred fettfläckar runt motivet. Inte lika snyggt.

Men jag gillade min tavla och funderade länge på hur jag skulle kunna rädda den. Den enda idé jag gillade var att kanske brodera något i väven (som ju är rätt broderivänlig) men det kändes lite väl crazy för att vara jag. Jag valde att rulla ihop linneduken i väntan på bättre tider.

Veckorna gick och jag kunde inte släppa min nya, tokiga tanke på att kombinera broderi och måleri. Så nu sitter jag här med ett tiotal potentiella verk innanför pannbenet som vill knåpas fram genom fingrarna och jag har just satt igång. Småskaligt med en liten testtavla men jag gillar den redan jättemycket.

Jag blir ofta ombedd att prova gå upp i format, så jag tänker tonårstrotsigt att jag absolut kan göra större tavlor framöver - men hur pilliga jag vill!

/Jessica Ullström

Trevande händer och inscannade skisser

Ännu en konstskolevecka har passerat. Jag njuter av varje minut jag får vara där. Jag får intressanta föreläsningar, jag gör spännande studiebesök och jag lär mig nya material varje dag. Jag får konstnärshandledning och jag skissar mig fram till vem jag är i mitt skapande. Jag trevar och övar med allt nytt jag får prova. Nyfiken på vad som kan komma fram på blanka papper och lika förvånad över resultaten.

Studiebesök på Gävle Konstcentrum med guidad tur av utställningen Konsten vi (snart) äger tillsammans.

Plastmuggsstöd + gipskappa + alginatform + jesmonitefyllning = …

…en exakt kopia av en Jessicanäsa.

Hjärnkirurg eller konstelev? Ingen vet. Men skyddsutrustning är A och O!

En av många välspenderade lunchraster. Här läser jag konstlitteratur/sover…

…with a view!

---

Skisser från mitt arbetsbord, samtliga av flytande bläck. På linneväv eller akvarellpapper. Med pensel eller pinne. Grillpinne, för att vara exakt. Hehe. Några fick avslutningsvis lite akrylfärg på sig. Och så provade jag att scanna in några också, för att få ett digitalt format att jobba vidare med. Testing, testing…

---

Träslöjd

I skolan finns ett snickeri och jag har gått en kurs i maskinhantering. Jag har gått från att hellre använda skruvmejsel än borrmaskin till att med skyddsglasögon ha full kunskap om band-, klyv-, kap- och gersågar. En möbelsnickare har lärt mig sammanfogningsmetodr för trä och möjligheterna med detta är tamejtusan oändliga!

Mitt första projekt blev en hemgjord canvasram men vad borde jag bygga härnäst? En bricka? En TV-bänk? Ett hus?

---

Min skolateljé

Det lilla bås jag fått som egen arbetsplats i skolan har gått från att vara tomt och smutsigt till (stökigt men) mysigt. Jag har målat det vitt, borrat upp trähyllor och tagit med konstnärsmaterial hemifrån.

Före.

Efter.

 Den obehagliga fågeln ovanför båset lät jag sitta kvar. Det är någon tidigare elev som har gjort den och någonstans är den sällskaplig de kvällar jag stannar kvar och målar. Eller så vakar den över mig som den gam den faktiskt är tills jag inte orkar längre... 😅

---

Nyskapat

Livet på konstskolan fortsätter och det är underbart. Jag skulpterar med alginat, gips, frigolit och jesmonite och när jag har eget arbete målar jag akryl och akvarell i min egen skolateljé. 

En liten gåva åt en liten vän.

Konstskoleelever sågar, skär och slipar frigolitblock.

Jag lär mig supermycket på skulpturkursen. Framför allt får jag massvis med idéer på roliga projekt jag plötsligt kan och borde göra så snart det finns utrymme för det. Radhusflytten har ju varit i fokus både tidsmässigt och mentalt men väldigt snart är det konsten som får en helhjärtad Jessica igen. 

Konstskolan åker förresten på en årlig studieresa till någon europeisk huvudstad och en omröstning för vårens destination har börjat. Förslag?

---

Alginat

Skulpturblocket är igång och det med besked! En skoldag in på treveckorskursen har vi redan skitat ned oss ända in på underkläderna och det ska bli spännande att se vilka skapelser som blir till. 

 Alginat är ett formtagningsmaterial (från brunalger) som är som ett drömmigt rosa mjöl. När det blandas med vatten blir det en sörja som inom några minuter lägger sig som en gelé kring det man vill ta form på. 

Min modiga kursare ställde upp med sitt ansikte! Med två små papprör i varsin näsborre låg hon under masken i en hel halvtimme. Vi andra hade nästan en kollektiv panikattack å hennes vägnar.

En annan kursare bad om hjälp att formta sin rumpa och vem är jag att säga nej?! Kreativiteten flödade fritt i den stora ateljén och jag kan inte låta bli att tänka vad mina föräldrar skulle säga om de såg mig så här. Det är ju lite annat än vad jag gjorde på chefssekreterarjobbet tidigare.

Själv gjöt jag av något så modigt som min vänstra hand... 😉

När alginatformen torkat till sin geléform fyllde vi alginatformen med gips. När gipset i sin tur också har torkat var det som lilla julafton att få skala fram sin kreation. 

Ut kom en replika av mig själv! 

---

En konstskolemåndag

Skolvecka fem tar sin början. I den här takten har jag snart slututställning! Tur att jag har många roliga kurser framför mig innan dess…

I morgon börjar en skulpturkurs så jag har idag avslutat måleriblocket med en liten konsultation i min skolateljé med mina finaste kursare. Reflektioner och tolkningar flödade fritt och det är så befriande att kunna prata konstruktivt om sin egen konst med andra. Att våga vara mottagare. Lärorikt som tusan för både öga och självkänsla. 

Efter en förmiddagsföreläsning om konstnären Jens Salander fick jag prova något nytt. Kroki är ju gammal skåpmat vid det här laget, men vår krokilärare Karin dukade fram BLÄCK till dagens lektion. Hederlig doppa-pensel-eller-pinne-i-ett-kärl-med-bläck-bläck! Och det var sjuuukt tillfredsställande att rita och måla med.

Det jag har saknat i akvarellmåleriet fann jag plötsligt här. För det är heltäckande svart och samma tag räcker till riktigt långa penseldrag. Det var desto torrare att rita med en träpinne doppad i bläcket men de raspiga bläckstrecken blev riktigt snygga. Oformliga men snygga. Särskilt tillsammans med lavering. Mumma!

Efter konstskolan åkte jag till kulturskolan.

En timmes bild och form för sjuåringen, en timmes egentid för mamman. Båda hade det lika bra! Flytthelgen och skoldagen efterlämnade sig många intryck. En timme i en korridor med inget annat sällskap än jackan jag hade på mig var precis vad jag behövde för att smälta allt nytt.

---

Färglära

Målerikurs.
Vår sista vecka. 

Performancekonstnären Helene Karlsson lär oss färgseende och vi övar ihjäl oss. Vi har förlagor i färg som vi målar av monokromt. Vi har förlagor i svartvitt som vi målar av i färg. Vi har förlagor i färg som vi målar av i svartvitt och sedan målar vi över dem i färg igen, utan att titta på förlagan. Allt för att vänja sig med att kulörer har valörer. KUL! Lärorikt som tusan. Snö är sällan vitt som om färgen kom ur tuben utan är i stället en salig blandning blått, gult eller rött. Även den mörkaste av skuggor är inte svart. Riktigt mörkbrun eller -blå kanske, men sällan helt svart.

Det känns fint, att det totala mörkret bara är människans föreställning om hur en skugga beter sig.

Jag målade Bottenhavet vid Furuvik en eftermiddag.

Jag gillar vår stora ateljé. Här luktar det lite målarfärg, här hörs penslar som vispas runt i vattenglas, här skjuts det upp linnedukar på stora pannåer med häftpistol och här ber vi varandra om råd och pepp.

Min klass inspirerar mig mycket. Mina lärare inspirerar mig ännu mer. Jag trivs fyra veckor in på konstskolan ännu bättre än jag gjorde dag ett och det blir tydligare för varje dag som går att jag har hittat SÅ rätt. Jag lär mig saker i ett rasande tempo och jag suger åt mig som en svamp av hela tillvaron. Atmosfären. Jag vilar så gott i min egen känsla av att trivas. Diskussionerna hemma om en framtid i branschen hålls ständigt igång och tankarna runt allt är desto fler.

Varning för kliché men det är så jävla viktigt att följa sitt hjärta. Även om man inte riktigt har ett mål. Än.

---