Vardag

29 år!

Jag fyllde år i onsdags och ÅH vad bortskämd jag har blivit sedan dess.

  • En frukost på sängen och Ja, må hon leva av morgonrufsiga pyjamasbarn. 

  • Flera klasskamrater som fick skjuts av skolpersonal (!) till affär efter ingredienser för att i hemlighet baka en tårta och ännu mer Ja, må hon leva.

  • Ett blombud och sedan finbesök av min man mitt i lektionstid.

  • En tacomiddag med min och min mammas familj.

  • Ett rekordfint telefonsamtal med min bror på andra sidan Sverige.

  • Ett spontanbesök av min bästa, bästa vän.

  • En mormor som kom med tårtfika en solig söndag.

  • En pappa och småsyskon som kom och fikade.

  • En svärmor som kom och fikade.

  • Två gudbarn med föräldrar som kom och fikade.

  • Perfekta presenter som samtliga på sina olika sätt gör livet trevligare just nu.

  • En kidnappning till barnledig Stockholmsweekend.

Kärlekskontot har blivit överfyllt! 

IMG_0531.JPG
IMG_0310.JPG
IMG_0271.JPG
IMG_0326.JPG
IMG_0311.JPG
IMG_0522.JPG
IMG_0523.JPG
IMG_0525.JPG
IMG_0529.JPG
IMG_0532.JPG
IMG_0530.JPG
IMG_0312.JPG

Jag säger som min sjuåring: “Vad roligt det vore om man fyllde år lite oftare”.

/Jessica

Lugnt hemarbete en söndag

Vårkänslan som bodde i bröstet igår ligger begravd under vit snö idag. Inte för att det gör mig något, eftersom min söndag ändå spenderas inomhus. Jag har nämligen en välbehövlig arbetsdag hemma vid köksbordet där jag packar beställningar, finslipar på hemsidan, väver det sista på ett beställningsjobb och dricker kaffe. Singlande snö utanför fönstret känns därför inget annat än rogivande.

3- och 28-åringen tar en förmiddagslur på övervåningen och 7-åringen spelar Minecraft på loftet. Hela radhuset är tyst och att göra-listan kortas ned i takt med att minuterna tickar på. Jag känner mig lika effektiv som lugn och det är för mig den allra bästa sortens arbetsdag.

IMG_0126.JPG
IMG_0129.JPG
IMG_0127.JPG
IMG_0130.JPG
IMG_0132.JPG

Jag försöker förresten att återbruka allt inkommande emballage för min egna försändelser. Det blir inte alltid de finaste paketen som går iväg, men det känns bra i magen att jag så långt det är möjligt undviker nyinköpt material.

Namnl%C3%B6st-1.jpg

/Jessica

Guess who’s back?

IMG_0091.jpg

Operationssåret har börjat läka och den förkylning jag drog på mig när jag hade som mest ont i käken börjar så sakteliga att klinga av. Hurra för hälsan! Den är ICKE att underskatta. Inte heller att få fira 10 år med sin man. Jag låg nyopererad på vår 10-årsdag så firandet bestod då i att Fabian åt glass medan jag tittade på. Tur för mig att Fabian har någon slags överraskningsresa ordnad för nästa helg, så det har inte gått någon vidare nöd på mig än så länge! Ingen är ju mer spänd än jag, för han är rätt bra på det här med presenter och jag blir alltid lika överraskad som bortskämd… #fortsättningföljer

Resan till trots styrde vi lite hastigt och lustigt upp dejt igår, som för att fira allting ändå. Förstås att vi dreamteamat i 10 år men också för jag börjar återhämta mig (att jag kan tugga mat igen), för att Fabian har fått ett nytt jobb, för att jag gjort ännu en lönsam försäljning, för att Fabians grava cellförändring opererats bort i sin helhet utan spridning och för att det är VÅR. Allt tack vare en fin klasskompis till mig som spontant ville låna barnen i några timmar. No probllama, svarade vi ;)

Initialt hade vi tänkt sova bort hela barnpassningen (det här med sömn är som bekant sällan ett överflöd för småbarnsföräldrar) men jag är glad att vi i stället tog bussen ned på stan för en lunch på tu man hand i vårsolen.


Elsas Coffeeshop. Ett matcafé mitt emot Boulognerskogen. Vi åt och drack i omgångar ända tills eftermiddagen tog slut. En hasselnötslatte, en vegansk vaniljlatte, en kycklingsallad, en vegansk sallad, en semmelvåffla och en flaska kombucha. Allt i långsam takt, med ögon för varandra och fina samtal om allt man inte hinner prata om när barnen annars pockar på ens uppmärksamhet. Fint!

IMG_0096.JPG
IMG_0092.JPG
IMG_0094.JPG
IMG_0095.JPG
IMG_0097.JPG

Vi kunde nästan rulla därifrån, så mätta var vi, men vi tog en promenad genom parken för att lättare kunna andas igen. Vårsolen hade gått i dvala men marsluften var frisk och tacksamheten enorm över att ha vänner som vill vara kompis med ens barn. Finns det något finare?!

IMG_0099.JPG
IMG_0100.JPG
IMG_0101.JPG
IMG_0103.JPG

Hur barnen hade haft det? Nästan bättre än vi, verkar det som. För de var lika glada som trötta när vi hämtade hem dem. De hade först fått lekparkslek och matsäck, sedan Kapten Kalsong-maraton, mellanmål och kurragömma i Felicias tvårummare. Att leka monster under hennes säng och stoppa pinnar i brevinkastet hade visst också varit en höjdare. Nordeuropas bästa barnvakt!

IMG_0106.JPG
IMG_0107.JPG

Felicia har förresten en imponerande samling healingstenar och häxan i mig blev akut nyfiken på det här fenomenet. Hur lär jag mig mer? Min egen svärmor känns spontant som en utmärkt källa till kunskap i det här fallet. Anne? Någon annan?

IMG_0109.JPG

Fina detaljer i naturmaterial slår aldrig fel för att jag ska trivas. När vi bjöds på kaffe stannade vi förstås så länge vi bara kunde.

IMG_0110.JPG
IMG_0113.JPG

Hem gick vi lagom till att solen började gå ned och den ena var mer färdig med dagen än den andra. Från att ha legat på soffan i nio dagar var det minst sagt en omvälvande upplevelse att ens prata med folk en hel dag och ännu mer att vara uppegående. Men energin börjar rinna till i kroppen och jag kan inte vänta på att få använda den mer. Äntligen!

IMG_0114.JPG
IMG_0116.JPG
IMG_0115.JPG

/Jessica

Lagomt festligt

Jag firade nyår på bästa tänkbara sätt; med min man, våra barn, mina gudbarn, min bästa vän, hennes sambo, en (skotträdd) hund och en (kelig) katt. I deras hus, långt utanför stan. Vid ett bord, pyntat med allt fint naturen runt knuten har att ge såhär års, hade vi en så fin helkväll tillsammans.

IMG_8205.JPG
IMG_8208.JPG

Vegetarisk trerättersmeny, skålande treåringar, spel och avslutningsvis bubbel till en ekologisk khom loy vid tolvslaget med sovande barn inomhus. Så lagomt och barnvänligt men samtidigt så himla festligt för en trött tvåbarnsmor mitt i livet. Trettiosjugradigt, som Jenny skulle ha sagt.

IMG_8207.JPG
IMG_8211.JPG
IMG_8203.JPG

Jag bar min mammas gamla smycken, blommiga strumpbyxor och den braiga, svarta second handklänningen jag firat hela julen i. Också det lagomt festligt. Jag kände mig fin, jag kände mig trygg och jag kände mig nöjd. Kan det bli mer avslappnat? Framför allt kände jag mig glad åt vilka fantastiska människor jag valt att berika mitt liv med och för att de öppnar upp sitt hem åt mig och hela min flock.

Att dessutom få börja året bland linnesängkläder i deras behagliga gästrum tätt följt av färskmalet kaffe och lekande morgonbarn förlängde bara nyårsfirandet.

IMG_8213.JPG
1 januari och gudmorsgos.

1 januari och gudmorsgos.

Nu är standarden satt för resten av 2019! ❤️

En strålande jul

Juldagsmorgon. Jag har fått sovmorgon, märker jag. Dubbelsängens andra halva är tom. Hans lakan är skrynkliga och det luktar kaffe från köket. Porslin skramlar. Förmodligen tömmer han diskmaskinen från den julafton vi firade igår. Hemma hos oss, för första gången någonsin. 

Det blev en väldigt fin dag. Så behagligt lugn men glädjande innehållsrik, på samma gång. Den bästa av kombinationer!

IMG_7872.JPG
IMG_7883.JPG
IMG_7924.JPG
IMG_7871.JPG

Julafton 2018 i listform

  1. Vilka firade tillsammans? Min familj, min mammas familj och min svärmor. Och katten Lovis efter eget behag.

  2. Vad förtärdes? Julbrunch med tomtegröts- och julvörtsbuffé, ett pampigt julbord efter Kalle Anka och avslutningsvis en frozen apelsincheesecake med nötcrunch. Till allt drack vi glögg, vatten, julmust och kaffe. För övrigt gick det åt sjuka mängder clementiner och julgodis (barnen är starkt misstänkta).

  3. Kom jultomten på besök? Nope. Sjuåringen har sett filmen The Christmas Chronicles och ville att jultomten skulle få vila från vårt hushåll i år. I stället agerade han själv tomtenisse. På engelska.

  4. Vad var finast? Förutom den engelsktalande tomtenissen: Treåringen som somnade under sin storebrors säng vid en kurragömmalek. En annan sovrelaterad finhet var att barnens gammelmorfar samtidigt somnade i treåringens säng i rummet intill.

  5. Vem var årets hedersgäst? Måste jag välja? Min svärmor, för ett år sedan var jag rädd att aldrig få fira jul med henne igen. Min mormor, som lagade god mat med mig. Min bror, som bor 40 mil bort och som jag inte träffat sedan i somras. Min mamma, som känner oss utan och innan och därför ordnat perfekta julklappar. Min man, för bra teamwork. Mig själv, för orken och glädjen och lugnet. Det här har varit målet i så många år! ❤️

  6. Vilken var den bästa julklappen? Om du frågar mig så var det något så pryligt som en taklampa jag älskat sedan jag såg den första gången 2013. Jag fick en på min födelsedag det året, men vi har flyttat inte mindre än fyra gånger sedan dess och i den senaste nedmonteringen gick den tyvärr en lampskärmsdöd till mötes. Jag har varit så ledsen och letat ett substitut utan att lyckas toppa den. Älskar man en lampa så mycket efter alla år att man inte kan tänka sig en annan gör man rätt i att önska sig en likadan. Den här julen fick jag en!

  7. Årets bästa inslagning? De hållbara, förstås. En kökshandduk och snöre funkar utmärkt. Knyt fast en torkad apelsinskiva och du mår som Ernst resten av julhelgen!

  8. Julens finaste pynt? Oj! Här finns det många vinnare. Treåringens målade grankotte, min mammas nåltovade ullhjärta, det romantiska julkort sjuåringen fått av sin tjej (!) och årets julkula (jag fyndar en ny varje år sedan jag blev förälder - samlingen börjar ta sig!).

  9. Dagens outfit? Den här frågan är nästan värd ett helt eget blogginlägg men jag ska hålla mig kortfattad: Jag har second handfyndat den bästa klänningen mitt liv och kroppsform någonsin skådat! Jag betalade 125 spänn för den svarta viskosklänningen och det fantastiska ligger i de långa ärmarna, dess utställda form, de underbart stora fickorna framtill, halsringningen (jag har svårt för sådana) och att den är sydd i dubbla lager - perfekt för en fryslort som jag. Den här klänningen ska härmed vara basen till alla mina (extremt många, hehe) festliga tillfällen för jag kan variera den hur jag vill med galna strumpbyxor, stora smycken och koftor. Jag kan dessutom äta hur mycket julmat som helst utan att det spänner!

  10. Dagens sämsta? Nog inget. Faktiskt. Allt var fint och stillsamt och behagligt och trivsamt. Allt flöt smidigt och friktionsfritt. Möjligtvis kan känslan av hur proppmätta vi var stora delar av dagen svara på frågan. Och att vi glömde tända marschallerna 😅 #hårtliv

Tack till er som orkade läsa ända hit. Nu ska jag gå ned till det skramlande köket för en kopp av kaffet som luktar. Och ge min man en kram lika lång som min sovmorgon. Jag avslutar min julaftonsresumé med en bild på nämnda tomtenisse.  

SANTA DAB!

SANTA DAB!

God fortsättning!

Det lackar mot jul

Nu känns det i kroppen.
Julen, som står för dörren.

Barnen leker i sina luciakläder varje kväll. De är tomtetärnor, båda två. Jag och Fabian dricker mest kaffe med skummad havremjölk eller te med honung (förkylning hör väl julen till?). Eftersom det blir mörkt redan kl. 14.38 får adventsstjärnor och tända ljus hålla oss vid liv, men den här sparlågan som vi alla går på är förvånansvärt behaglig. Tempot blir lagom.

Ebbe har åkt pulka sina 2 km till förskolan hela veckan, för vi har snö att pulsa i. Mycket, till och med. I skenet av fasadlyktorna har vi behövt skotta varenda dag (medan det fortsätter snöar…) men jag slås varje år av hur trivsamt det faktiskt är. Barnen hjälper glatt till med varsin snöskyffel, men det bästa tycker de nog är att värma sig framför SVT:s julkalender med en kopp glögg efteråt. Den hjälper barnen att räkna ned till julafton. Julkalendern, alltså. Hehe. Nu vet de att det är dan före dan före dopparedan och det får vi minsann också veta, flera gånger om dagen. Åh, vad de väntar och längtar. Och de har precis gått på ett 17 dagar långt, efterlängtat och lika välbehövligt jullov.

Julen känns också i deras kroppar.

IMG_7839.JPG
IMG_7176.JPG
IMG_7054.JPG
IMG_7762.JPG
IMG_7842.JPG
IMG_7761.JPG
IMG_7777.JPG
IMG_7763.JPG

Nissar på rad. Tomtesamlingen är barnens mormor ansvarig för. Hon smyger in en ny i vårt hem varje år! ❤️

Fina stunder

Halva december är avklarat nu. Vi är sömniga i mörkret men gör så gott vi kan. Barnen är glada tack vare en innovativ paketkalender och jag är glad åt alla fina stunder jag lyckats samla på mig. Utöver konstskola och jobb har dagarna proppats fulla med roligheter. Med flit. Höstens nedvarvning har gjort susen, för nu orkar jag med ett högre tempo. När det är minusgrader ute och den metrologiska dagslängden ligger på ynka 5 h och 40 minuter passar jag därför på att peta in roligheter lite varstans i kalendern. Visst är jag nästan utmattad av allt ståhej, men desto gladare!

Ett urval i bilder

IMG_7387.JPG

Middagsbjudning hos god vän.

IMG_7379.JPG

Restaurangbesök med en annan.

IMG_7060.JPG

Julbord på stans tjusigaste hotell med jobbet! 

IMG_7631.JPG
IMG_7056.JPG

Konstutställningen ”Från rot till barr”.  

IMG_7235.JPG
IMG_7234.JPG

Jag har gjort fina loppisbesök. Den vita byrån ligger jag nästan sömnlös över att jag inte köpte. Om den står kvar nästa gång jag är där tar jag det som ett tecken på att den borde få följa med mig hem...

IMG_7229.JPG

Konstskolebåset är rörigt men ändå vilsamt. Här har jag suttit lutad mot väggen i många timmar med projekt i mitt knä.

IMG_7230.JPG

Ett av projekten är ett Kebnekaisebroderi.

IMG_7053.JPG

Och så har jag dokumenterat all den konst jag inte gjort mig av med. Kolla gärna in min nyppdaterade portfolio! 

IMG_7633.JPG
IMG_7348.JPG
IMG_7177.JPG
IMG_6438.JPG

Barnen är ändå finast. De kryper in i stora ulltröjor på sin mamma, leker matlagning i både kök och barnrum och somnar i våra famnar. Varje kväll.

Sådant gör att man orkar nästan hur mycket som helst.

Om kylan och att komma in i värmen

Gävle. Södra Norrland. 

IMG_6853.JPG
IMG_6855.JPG
IMG_6856.JPG
IMG_6854.JPG

När bilderna togs (i början av december?) var det snöfritt men frostfyllt. Iskallt men ljust, framför allt. Då gick jag till skolan varje morgon och den entimmeslånga promenaden gav energi åt resten av dagen. Rosiga kinder och solsken i blick.

Om det ändå fanns någon sol kvar... Nu går den upp kl. 08.47 och ned kl. 14.39. Båda klockslagen sitter jag djupt fokuserad i någon av konstskolans verkstäder där jag i min konstnärliga iver missar hela spektaklet. Det är mörkt jämt i min värld. Kolsvart. Frosten är borta och kvar är bara vattenpölar på den svarta asfalten under Kavatkängorna.

Inte undra på att man är frusen och TRÖTT.

Handarbeten brukar gå varma så här års. Den här vintern är inget undantag. Jag ställer ut min konst i januari och broderar ett av verken varenda ledig minut. Lägg till en skön fåtölj, en fin korg åt mina pågående alster, en sällskaplig katt och en ullfilt runt den decemberfrusna kroppen.

Då blir det himla fint att komma in i värmen. 

IMG_6874.JPG
IMG_6872.JPG
IMG_6873.JPG

Hajar och pirater

Bröderna Ullström. De leker mer än någonsin trots att de sedan radhusflytten fått varsina rum. Det är lika intensivt som fint och roligast har de när vi vuxna kliver in i leken.

Det är sällan jag har fantasi till övers, men när det händer delar jag den helst med barnen. Igår lekte vi hela kvällen. Jag vet knappt hur allt började men helt plötsligt var båda vardagsrumsmattorna varsina öar och mellan dem simmade farliga hajar. Barnen var lika exalterade som om det hände på riktigt. Hjälp oss!!

Vi åt inhåvad lax över en lägereld, vi lyssnade efter farliga djur i skogen och vi byggde en bro så att vi kunde röra oss mellan öarna. Sjuåringen ville plötsligt vara öarnas MAGI och trollade osynlig fram allt möjligt lyxigt som tröst för att hans lillebror och föräldrar var strandsatta.

Vi drabbades hårt av tsunamis och pirater innan vi till slut byggde ett eget skepp (soffan) att segla iväg på i stormen. Alla dog men överlevde – jag hatälskar barns snabba svängar – och när det blev natt på båten var det läggdags även i verkligheten.

God natt, mina älskade ungar. Tack för att ni livar upp tillvaron. ❤️

IMG_6760.JPG

Jag vilar i mellanrummet

En intensiv kurs tog slut och väntan på nästa är öronbedövande tyst. Behagligt tyst, alltså. Jag tvingades sakta ned efter höstlovet (tack igen för påminnelsen, Sandra!) och som jag har saktat ned. Nu gör jag inte bara saker jag måste göra utan har också tid till sådant jag vill göra. En himla skillnad. Stressnivån som jagade mig för ett kort tag sedan är nu nere på noll. Zero. Inget hände förstås av en slump, jag har själv gett mig de här förutsättningarna. Jag har tackat nej, jag har stängt av och jag har slutat bära allas bördor lika självuppoffrande som tidigare.

I stället har jag hunnit vara hemma så mycket att jag fått lust att möblera om. Jag har låtit en akryltavla målas helt intuitivt. Jag har jobbat på Gävle Konstcentrums stora Ingmar Bergman-vernissage. Jag har köpt blommor, gått långsamma promenader och till och med läst en bok! Och så har vi haft kalas hemma. Flera stycken, faktiskt. Fabian har fyllt år, det har varit Fars Dag och vi har firat bröllopsdag. “Alla goda ting är tre”, sade Fabian och firade allt sitt årliga på en och samma månad! Men allt kalasande fick huset att städas och vips kan jag bara sjunka ned i soffan med tända ljus när jag kommer hem. Jag har till och med suttit ned så mycket att min fina men nervösa katt kommer och lägger sig på mig i tid och otid!

Och för att inte tala om barnen. Att ha tiden att verkligen vara med dem. Att prata länge om livet och allt som inte finns på riktigt och att leka ombytliga lekar helt på deras villkor och att sortera strumpor tillsammans och att läsa långa godnattsagor utan att titta på klockan. Livet!

IMG_6330.JPG
IMG_6358.JPG
IMG_5946.JPG
IMG_5967.JPG
IMG_6345.JPG
IMG_5987.JPG
IMG_6357.JPG
IMG_6329.JPG
IMG_6327.JPG

Jo, just det. Jag har tatuerat mig också!

IMG_6146.JPG
IMG_6145.JPG

Nu har en ny vecka på konstskolan börjat och jag har fyra roliga saker att berätta:

  • Jag börjar gilla krokilektionerna.

  • Jag har provat måla med gouache för första gången.

  • Jag har börjat med ett hemligt konstprojekt som är lika konstigt som roligt.

  • I morgon börjar den keramikkurs som pågår heldagar fram till jul !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

IMG_6325.JPG
IMG_6326.JPG
IMG_6362.JPG

Och så avslutar jag det här fantastiska blogginlägget (som jag hoppas få skriva många gånger till i andra format) med ett sista litet vardagslyx som jag är extra glad över under vinterhalvåret: Hemkörning av veckohandling. Det har vi använt oss av sedan 2014 och jag vill aldrig, aldrig, aldrig sluta.

IMG_6363.JPG

En måndag som alla andra måndagar

Måndagar är tunga för sjuåringen. Bokstavligt talat alltså. För han har både gympaväska och matsäck med sig till skolan. Direkt efteråt cyklar vi till kulturskolan där han har bild och form-lektion. Till det behövs ytterligare ombyte + färdkost för att orka en uppskjuten middag. Totalt cyklar han en mil innan vi är hemma med den där ryggsäcken. Snacka om rivstart på veckan. Att han sällskapas av en trött morsa underlättar nog inte heller, för jag har en heldag med föreläsning och intensiv krokilektion med mig som en dimma innanför pannbenet.

Det är extra skönt att komma hem på måndagar. Vi äter den sena middagen medan pappa nattar lillebror på övervåningen. Sedan varvar vi ned med läsläxa i soffan. För sådana får sjuåringen nu för tiden. Han läser flytande och med fin inlevelse medan jag har honom i min famn och pillar honom i håret. Jag vill aldrig att sidorna ska ta slut. Vi är trötta och varma och att gå en trappa upp känns motigt.

Men så tänker jag på vilken liten kämpe min sjuåring är som orkat lika mycket som jag. Då orkar jag lite till och tar oss en trappa upp ändå.

IMG_1977.JPG

Jag såg ett norrsken i natt

Med min bästa vän på telefonen upptäckte vi samma gröna himladans från varsin del av staden. Det var så vackert att jag var tvungen att lägga på luren för att väcka min man och tillsammans hängde vi sedan ut genom takfönstret under hela spektaklet.

#lifegoal

Ett fenomen ytterst svårfångat med en mobilkamera. Ni kan väl låtsas som om bilden är skarp och utan brus och att ni känner den kalla söndagsluften?

Ett fenomen ytterst svårfångat med en mobilkamera. Ni kan väl låtsas som om bilden är skarp och utan brus och att ni känner den kalla söndagsluften?

Radhusets första kalas

Ebbe fyllde tre år dagen efter vi flyttade in i radhuset. Av förklarliga skäl hölls inget kalas just då men idag hade vi ett! Visst finns det flyttkartonger på loftet och nog är allt så nytt att vi mest gick husesyn med gästerna, men ett kalas blev av och treåringen blev firad

IMG_4511.JPG
IMG_4512.JPG
IMG_4513.JPG

Ebbes gudfar kom ända från Kina och han är som alltid vår mest efterlängtade gäst ❤️

Det känns fint att vi börjar bli redo att bjuda hem folk nu. Att sjuåringen släpar hem kompisar från skolan och att vi snart också har tid att hänga med vänner över en kopp te i vårt blåa vardagsrum. Eller varför inte ett glas vin? 


Ett konstigt firande

En lite annorlunda lördag för mina sekreterarkollegor. En helt vanlig dag för mig. Två av fyra har nyligen fyllt år och vi firade tillsammans med en bistrolunch, en efterföljande konstutställning på Gävle Konstcentrum och ett något överraskande studiebesök i mina skolateljeer. Där fick de förutom att se sig omkring i min nya vardagsmiljö också måla en varsin akryltavla.

Ett vinnande koncept, tror jag bestämt. För de var glada och nöjda efteråt. Kanske inte så väldigt över sina nymålade alster, men för upplevelsen och att tvingas ur bekvämlighetszonen. Och som de kämpade på! Modiga brudar 😍

IMG_4508.JPG
IMG_4509.JPG
IMG_4510.JPG

En förlamande trötthet

Fredag. Alla blundar. Vibrerar. Jag virkar på en fullsatt långfärdsbuss och reflekterar över min vecka som varit.

Både jag och min man har varit extra trötta. Slitna. VAB, över hundra mils bilåkning, punktering, sörjande vänner, sena kvällar, stressiga morgnar, en till punktering och ett misslyckat konstprojekt. Allt känns i kroppen. Som en ömhet på huden. Som en dimma för ögonen. 

Samtidigt brinner en enorm tacksamhet i hela bröstet. För fina vänner. För hjälpsam mamma. För stöttande klasskamrater. För samförståndet hemmavid.  

Acceptans. Det kommer en ny vecka. Det kommer ny ork. Tills dess bjuder jag på några bilder från veckans ljusare stunder.

Morgonsol på en kall löprunda.

Morgonsol på en kall löprunda.

Klätterbröderna Ullström.

Klätterbröderna Ullström.

Barnen må ta mycket energi men ger desto mer. Så tacksamt den här veckan ❤️

Barnen må ta mycket energi men ger desto mer. Så tacksamt den här veckan ❤️

En fika med min mamma.

En fika med min mamma.

En annan fika (kanelbullens dag) med Felicia och Emelie.

En annan fika (kanelbullens dag) med Felicia och Emelie.

En konstutställning.

En konstutställning.

Och ett luffarslöjdsträd.

Och ett luffarslöjdsträd.

I helgen väntar bara trevligheter. Inga måsten, förutom att koka kaffe till söndagens kalas. Och dammsuga, förstås. Tur att jag gillar det!


En höstig loppishelg

Höstluft. Löven blir gula och mössor och halsdukar har fått en given plats i hallen. Jag skruttar runt med dubbla ullkoftor och dricker varmt te med min man. Han lagar mat på mina trattkantareller och jag har knappt gjort annat än att gå på loppisar den här helgen. Och fikat, med både mor och kollega.

Alltså, hösten. Jag gillar den. Och den är extra efterlängtad som tröst efter den torra, heta sommaren.

IMG_4270.JPG
IMG_4280.JPG
IMG_4290.JPG
IMG_4282.JPG

Och så pular vi på hemmavid. Två veckor in i radhuslivet har vi någon slags fungerande vardag och nu börjar finliret. Vi sorterar alla garner i ateljén på loftet, smakar på var tavlor ska hängas och bygger ihop våra välanvända IVAR-hyllor.

IMG_4295.JPG
IMG_4289.JPG
IMG_4293.JPG

Bra helg. Lugn helg. Precis vad vi behövde!

Tyvärr har höstkylan slagit rot i barnen som båda blivit förkylda. I vanlig ordning är det nog bara en tidsfråga innan jag också hakar på förkylningståget. Håll en tumme att jag slipper!


En kalashelg

Det har passerat en helg med firande som huvudtema. En 44-årsfest, ett dop och ett 9-årskalas har vi bränt av parallellt med att packa upp de sista (!) flyttkartongerna på hela nedervåningen i radhuset.

Långa dagar men mycket tårta! ❤️

IMG_4011.JPG
IMG_4026.JPG
IMG_4023.JPG
IMG_4014.JPG
IMG_4013.JPG
IMG_4012.JPG
IMG_4018.JPG
IMG_4019.JPG
IMG_4022.JPG

Ett ljust kök

Fortsatt VAB. Men radhuset är fint och vi börjar känna att saker kommer på plats. Rekordsnabbt för att vara vi.

Det är tydligt att tillvaron GER mer energi än den tar just nu. Barnen är ljuvliga, skolan är rolig och hemmet börjar kännas hemma. Fabians famn är varm. Blommorna sträcker på sig och katten Lovis ligger och jäser på golvvärmen i badrummet. 

IMG_3826.JPG
IMG_3825.JPG
IMG_3824.JPG

En vän som varit här sa att vi har ett fotovänligt kök. Jag är beredd att hålla med. Ljust och stort. Välplanerat. Det sistnämnda gäller hela radhuset förresten. Här får livet plats och jag ser fram emot det!