Om kylan och att komma in i värmen

Gävle. Södra Norrland. 

IMG_6853.JPG
IMG_6855.JPG
IMG_6856.JPG
IMG_6854.JPG

När bilderna togs (i början av december?) var det snöfritt men frostfyllt. Iskallt men ljust, framför allt. Då gick jag till skolan varje morgon och den entimmeslånga promenaden gav energi åt resten av dagen. Rosiga kinder och solsken i blick.

Om det ändå fanns någon sol kvar... Nu går den upp kl. 08.47 och ned kl. 14.39. Båda klockslagen sitter jag djupt fokuserad i någon av konstskolans verkstäder där jag i min konstnärliga iver missar hela spektaklet. Det är mörkt jämt i min värld. Kolsvart. Frosten är borta och kvar är bara vattenpölar på den svarta asfalten under Kavatkängorna.

Inte undra på att man är frusen och TRÖTT.

Handarbeten brukar gå varma så här års. Den här vintern är inget undantag. Jag ställer ut min konst i januari och broderar ett av verken varenda ledig minut. Lägg till en skön fåtölj, en fin korg åt mina pågående alster, en sällskaplig katt och en ullfilt runt den decemberfrusna kroppen.

Då blir det himla fint att komma in i värmen. 

IMG_6874.JPG
IMG_6872.JPG
IMG_6873.JPG

Hajar och pirater

Bröderna Ullström. De leker mer än någonsin trots att de sedan radhusflytten fått varsina rum. Det är lika intensivt som fint och roligast har de när vi vuxna kliver in i leken.

Det är sällan jag har fantasi till övers, men när det händer delar jag den helst med barnen. Igår lekte vi hela kvällen. Jag vet knappt hur allt började men helt plötsligt var båda vardagsrumsmattorna varsina öar och mellan dem simmade farliga hajar. Barnen var lika exalterade som om det hände på riktigt. Hjälp oss!!

Vi åt inhåvad lax över en lägereld, vi lyssnade efter farliga djur i skogen och vi byggde en bro så att vi kunde röra oss mellan öarna. Sjuåringen ville plötsligt vara öarnas MAGI och trollade osynlig fram allt möjligt lyxigt som tröst för att hans lillebror och föräldrar var strandsatta.

Vi drabbades hårt av tsunamis och pirater innan vi till slut byggde ett eget skepp (soffan) att segla iväg på i stormen. Alla dog men överlevde – jag hatälskar barns snabba svängar – och när det blev natt på båten var det läggdags även i verkligheten.

God natt, mina älskade ungar. Tack för att ni livar upp tillvaron. ❤️

IMG_6760.JPG

Jag vilar i mellanrummet

En intensiv kurs tog slut och väntan på nästa är öronbedövande tyst. Behagligt tyst, alltså. Jag tvingades sakta ned efter höstlovet (tack igen för påminnelsen, Sandra!) och som jag har saktat ned. Nu gör jag inte bara saker jag måste göra utan har också tid till sådant jag vill göra. En himla skillnad. Stressnivån som jagade mig för ett kort tag sedan är nu nere på noll. Zero. Inget hände förstås av en slump, jag har själv gett mig de här förutsättningarna. Jag har tackat nej, jag har stängt av och jag har slutat bära allas bördor lika självuppoffrande som tidigare.

I stället har jag hunnit vara hemma så mycket att jag fått lust att möblera om. Jag har låtit en akryltavla målas helt intuitivt. Jag har jobbat på Gävle Konstcentrums stora Ingmar Bergman-vernissage. Jag har köpt blommor, gått långsamma promenader och till och med läst en bok! Och så har vi haft kalas hemma. Flera stycken, faktiskt. Fabian har fyllt år, det har varit Fars Dag och vi har firat bröllopsdag. “Alla goda ting är tre”, sade Fabian och firade allt sitt årliga på en och samma månad! Men allt kalasande fick huset att städas och vips kan jag bara sjunka ned i soffan med tända ljus när jag kommer hem. Jag har till och med suttit ned så mycket att min fina men nervösa katt kommer och lägger sig på mig i tid och otid!

Och för att inte tala om barnen. Att ha tiden att verkligen vara med dem. Att prata länge om livet och allt som inte finns på riktigt och att leka ombytliga lekar helt på deras villkor och att sortera strumpor tillsammans och att läsa långa godnattsagor utan att titta på klockan. Livet!

IMG_6330.JPG
IMG_6358.JPG
IMG_5946.JPG
IMG_5967.JPG
IMG_6345.JPG
IMG_5987.JPG
IMG_6357.JPG
IMG_6329.JPG
IMG_6327.JPG

Jo, just det. Jag har tatuerat mig också!

IMG_6146.JPG
IMG_6145.JPG

Nu har en ny vecka på konstskolan börjat och jag har fyra roliga saker att berätta:

  • Jag börjar gilla krokilektionerna.

  • Jag har provat måla med gouache för första gången.

  • Jag har börjat med ett hemligt konstprojekt som är lika konstigt som roligt.

  • I morgon börjar den keramikkurs som pågår heldagar fram till jul !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

IMG_6325.JPG
IMG_6326.JPG
IMG_6362.JPG

Och så avslutar jag det här fantastiska blogginlägget (som jag hoppas få skriva många gånger till i andra format) med ett sista litet vardagslyx som jag är extra glad över under vinterhalvåret: Hemkörning av veckohandling. Det har vi använt oss av sedan 2014 och jag vill aldrig, aldrig, aldrig sluta.

IMG_6363.JPG

En måndag som alla andra måndagar

Måndagar är tunga för sjuåringen. Bokstavligt talat alltså. För han har både gympaväska och matsäck med sig till skolan. Direkt efteråt cyklar vi till kulturskolan där han har bild och form-lektion. Till det behövs ytterligare ombyte + färdkost för att orka en uppskjuten middag. Totalt cyklar han en mil innan vi är hemma med den där ryggsäcken. Snacka om rivstart på veckan. Att han sällskapas av en trött morsa underlättar nog inte heller, för jag har en heldag med föreläsning och intensiv krokilektion med mig som en dimma innanför pannbenet.

Det är extra skönt att komma hem på måndagar. Vi äter den sena middagen medan pappa nattar lillebror på övervåningen. Sedan varvar vi ned med läsläxa i soffan. För sådana får sjuåringen nu för tiden. Han läser flytande och med fin inlevelse medan jag har honom i min famn och pillar honom i håret. Jag vill aldrig att sidorna ska ta slut. Vi är trötta och varma och att gå en trappa upp känns motigt.

Men så tänker jag på vilken liten kämpe min sjuåring är som orkat lika mycket som jag. Då orkar jag lite till och tar oss en trappa upp ändå.

IMG_1977.JPG

Jag såg ett norrsken i natt

Med min bästa vän på telefonen upptäckte vi samma gröna himladans från varsin del av staden. Det var så vackert att jag var tvungen att lägga på luren för att väcka min man och tillsammans hängde vi sedan ut genom takfönstret under hela spektaklet.

#lifegoal

 Ett fenomen ytterst svårfångat med en mobilkamera. Ni kan väl låtsas som om bilden är skarp och utan brus och att ni känner den kalla söndagsluften?

Ett fenomen ytterst svårfångat med en mobilkamera. Ni kan väl låtsas som om bilden är skarp och utan brus och att ni känner den kalla söndagsluften?

Radhusets första kalas

Ebbe fyllde tre år dagen efter vi flyttade in i radhuset. Av förklarliga skäl hölls inget kalas just då men idag hade vi ett! Visst finns det flyttkartonger på loftet och nog är allt så nytt att vi mest gick husesyn med gästerna, men ett kalas blev av och treåringen blev firad

IMG_4511.JPG
IMG_4512.JPG
IMG_4513.JPG

Ebbes gudfar kom ända från Kina och han är som alltid vår mest efterlängtade gäst ❤️

Det känns fint att vi börjar bli redo att bjuda hem folk nu. Att sjuåringen släpar hem kompisar från skolan och att vi snart också har tid att hänga med vänner över en kopp te i vårt blåa vardagsrum. Eller varför inte ett glas vin? 


Ett konstigt firande

En lite annorlunda lördag för mina sekreterarkollegor. En helt vanlig dag för mig. Två av fyra har nyligen fyllt år och vi firade tillsammans med en bistrolunch, en efterföljande konstutställning på Gävle Konstcentrum och ett något överraskande studiebesök i mina skolateljeer. Där fick de förutom att se sig omkring i min nya vardagsmiljö också måla en varsin akryltavla.

Ett vinnande koncept, tror jag bestämt. För de var glada och nöjda efteråt. Kanske inte så väldigt över sina nymålade alster, men för upplevelsen och att tvingas ur bekvämlighetszonen. Och som de kämpade på! Modiga brudar 😍

IMG_4508.JPG
IMG_4509.JPG
IMG_4510.JPG

En förlamande trötthet

Fredag. Alla blundar. Vibrerar. Jag virkar på en fullsatt långfärdsbuss och reflekterar över min vecka som varit.

Både jag och min man har varit extra trötta. Slitna. VAB, över hundra mils bilåkning, punktering, sörjande vänner, sena kvällar, stressiga morgnar, en till punktering och ett misslyckat konstprojekt. Allt känns i kroppen. Som en ömhet på huden. Som en dimma för ögonen. 

Samtidigt brinner en enorm tacksamhet i hela bröstet. För fina vänner. För hjälpsam mamma. För stöttande klasskamrater. För samförståndet hemmavid.  

Acceptans. Det kommer en ny vecka. Det kommer ny ork. Tills dess bjuder jag på några bilder från veckans ljusare stunder.

 Morgonsol på en kall löprunda.

Morgonsol på en kall löprunda.

 Klätterbröderna Ullström.

Klätterbröderna Ullström.

 Barnen må ta mycket energi men ger desto mer. Så tacksamt den här veckan ❤️

Barnen må ta mycket energi men ger desto mer. Så tacksamt den här veckan ❤️

 En fika med min mamma.

En fika med min mamma.

 En annan fika (kanelbullens dag) med Felicia och Emelie.

En annan fika (kanelbullens dag) med Felicia och Emelie.

 En konstutställning.

En konstutställning.

 Och ett luffarslöjdsträd.

Och ett luffarslöjdsträd.

I helgen väntar bara trevligheter. Inga måsten, förutom att koka kaffe till söndagens kalas. Och dammsuga, förstås. Tur att jag gillar det!


En höstig loppishelg

Höstluft. Löven blir gula och mössor och halsdukar har fått en given plats i hallen. Jag skruttar runt med dubbla ullkoftor och dricker varmt te med min man. Han lagar mat på mina trattkantareller och jag har knappt gjort annat än att gå på loppisar den här helgen. Och fikat, med både mor och kollega.

Alltså, hösten. Jag gillar den. Och den är extra efterlängtad som tröst efter den torra, heta sommaren.

IMG_4270.JPG
IMG_4280.JPG
IMG_4290.JPG
IMG_4282.JPG

Och så pular vi på hemmavid. Två veckor in i radhuslivet har vi någon slags fungerande vardag och nu börjar finliret. Vi sorterar alla garner i ateljén på loftet, smakar på var tavlor ska hängas och bygger ihop våra välanvända IVAR-hyllor.

IMG_4295.JPG
IMG_4289.JPG
IMG_4293.JPG

Bra helg. Lugn helg. Precis vad vi behövde!

Tyvärr har höstkylan slagit rot i barnen som båda blivit förkylda. I vanlig ordning är det nog bara en tidsfråga innan jag också hakar på förkylningståget. Håll en tumme att jag slipper!


En kalashelg

Det har passerat en helg med firande som huvudtema. En 44-årsfest, ett dop och ett 9-årskalas har vi bränt av parallellt med att packa upp de sista (!) flyttkartongerna på hela nedervåningen i radhuset.

Långa dagar men mycket tårta! ❤️

IMG_4011.JPG
IMG_4026.JPG
IMG_4023.JPG
IMG_4014.JPG
IMG_4013.JPG
IMG_4012.JPG
IMG_4018.JPG
IMG_4019.JPG
IMG_4022.JPG

Ett ljust kök

Fortsatt VAB. Men radhuset är fint och vi börjar känna att saker kommer på plats. Rekordsnabbt för att vara vi.

Det är tydligt att tillvaron GER mer energi än den tar just nu. Barnen är ljuvliga, skolan är rolig och hemmet börjar kännas hemma. Fabians famn är varm. Blommorna sträcker på sig och katten Lovis ligger och jäser på golvvärmen i badrummet. 

IMG_3826.JPG
IMG_3825.JPG
IMG_3824.JPG

En vän som varit här sa att vi har ett fotovänligt kök. Jag är beredd att hålla med. Ljust och stort. Välplanerat. Det sistnämnda gäller hela radhuset förresten. Här får livet plats och jag ser fram emot det!


En mjuk mjukstart

Måndag morgon.
Känslor jag vill minnas.

Solen har inte gått upp än men Fabian åkte till jobbet för längesedan. Jag klev upp extra tidigt idag fastän jag är extra trött. Eller kanske just därför. Jag tänker att jag i och med det hinner duscha, äta frukost med barnen, hitta deras kläder bland flyttkartongerna och cykla den nya vägen till skola och förskola utan att stressa. Det ska bli en bra första vardagsmorgon i radhuset, intalar jag mig.

Jag väcker barnen. Ebbe frågar yrvaket om han fortfarande är tre år (❤️) och efter mitt ja-svar får jag bära ned den pyjamasvarma pojken från övervåningen. Han vill läsa en bok i soffan så vi lägger oss under ullfilten vi lyckats packa upp. Min trädgård heter boken, som egentligen är en pekbok men som är fantastiskt illustrerad. Vi njuter både Ebbe och jag. Av varandra, av att peka tillsammans och av att prata om trädgården i boken. Och om vår egen som vi just har fått.

Wilton är mer morgontrött än sin lillebror. Det har han alltid varit. Han brås kanske på mig? Det axellånga håret ligger sovrufsigt över hela huvudkudden. Det är det enda som syns av honom i bomullshavet. Ebbe vill krypa ned. Det vill jag också.

Barnen är som finast när de tycker om varandra.  

Det är svårt att en kramig måndagsmorgon slita sig från hemmets lugna vrå (som sakta börjar ta form), men plikten kallar.  

IMG_3069.JPG

Sommarsäcken knyts ihop

Jag har haft en fin sista semestervecka med barnen. Det lär dröja innan vi blir långlediga igen. Hösten är vidrig på det viset. Så orättvis i jämförelse med vårens alla lediga högtidsdagar. Därför kramar vi ur sommarlovet på den sista droppen innan HT18 sparkar igång. 

Read More