Broderi

Om kylan och att komma in i värmen

Gävle. Södra Norrland. 

IMG_6853.JPG
IMG_6855.JPG
IMG_6856.JPG
IMG_6854.JPG

När bilderna togs (i början av december?) var det snöfritt men frostfyllt. Iskallt men ljust, framför allt. Då gick jag till skolan varje morgon och den entimmeslånga promenaden gav energi åt resten av dagen. Rosiga kinder och solsken i blick.

Om det ändå fanns någon sol kvar... Nu går den upp kl. 08.47 och ned kl. 14.39. Båda klockslagen sitter jag djupt fokuserad i någon av konstskolans verkstäder där jag i min konstnärliga iver missar hela spektaklet. Det är mörkt jämt i min värld. Kolsvart. Frosten är borta och kvar är bara vattenpölar på den svarta asfalten under Kavatkängorna.

Inte undra på att man är frusen och TRÖTT.

Handarbeten brukar gå varma så här års. Den här vintern är inget undantag. Jag ställer ut min konst i januari och broderar ett av verken varenda ledig minut. Lägg till en skön fåtölj, en fin korg åt mina pågående alster, en sällskaplig katt och en ullfilt runt den decemberfrusna kroppen.

Då blir det himla fint att komma in i värmen. 

IMG_6874.JPG
IMG_6872.JPG
IMG_6873.JPG

En känsla av att hitta hem

Två månader på konstskolan har passerat och jag har inte gjort annat än att treva mig fram. Grubblat mycket. Kring mitt skapande, kring andras skapande. Den kreativa lilla bubbla jag befann mig i innan den 20 augusti är helt spräckt och jag har inte hittat någon bekväm stol att sitta på. För sådan är jag, att jag behöver en stol som stöd och vila. Och jag har varit trött i benen. 

IMG_4548.JPG

Metaforer.  

Vem är lilla jag i den här stora världen och för vems skull skapar jag? Har jag ett ID? Vad vill jag skapa? Vad går hem hos andra? Vad gillar jag, egentligen? Jag har ju inte hittat min grej men det verkar alla andra ha gjort. Jag tvingas hela tiden deala med att göra saker jag inte kan eller är van med. Oskönt för en perfektionist med prestationsångest. Jag är min egen största kritiker. 

Handledningstimmarna går varma och jag har utmanats till att släppa allt vad företagande heter. Prova mig fram, ha lite kul. För kul har jag ju, precis varenda dag, men är siktet inställt på att göra mästerverk ens på veckobasis kommer jag inte långt. Så jag gjorde som min handledare sa och släppte allt. Kontrollen. Perfektionismen. Inte blev min konst bättre för det, men vad många idéer jag fick! 

Och en av dem har jag just börjat förverkliga!

Lång historia kort så blev jag under den första målerikursen introducerad till att måla på förbehandlad linneduk. Spännande tyckte jag, som inte riktigt gillar canvaskonceptet. Jag blev framför allt nyfiken på baksidan av duken, som jag tyckte var så fin i sin gråbruna strävhet.

IMG_4570.JPG

Det var då jag målade en spåkvinna, på uppdrag av min målerilärare. Mörk oljefärg på den obehandlade sidan. Snyggt! Men jag upptäckte snabbt att fettet i de tjockaste partierna med oljefärg togs upp av linneduken och spred fettfläckar runt motivet. Inte lika snyggt.

Men jag gillade min tavla och funderade länge på hur jag skulle kunna rädda den. Den enda idé jag gillade var att kanske brodera något i väven (som ju är rätt broderivänlig) men det kändes lite väl crazy för att vara jag. Jag valde att rulla ihop linneduken i väntan på bättre tider.

IMG_4571.JPG

Veckorna gick och jag kunde inte släppa min nya, tokiga tanke på att kombinera broderi och måleri. Så nu sitter jag här med ett tiotal potentiella verk innanför pannbenet som vill knåpas fram genom fingrarna och jag har just satt igång. Småskaligt med en liten testtavla men jag gillar den redan jättemycket.

IMG_4562.JPG
IMG_4572.JPG

Jag blir ofta ombedd att prova gå upp i format, så jag tänker tonårstrotsigt att jag absolut kan göra större tavlor framöver - men hur pilliga jag vill!

/Jessica Ullström