Måleri

En måndag i februari

Egentligen skulle jag har varit sjukskriven nu. Jag hade en operation inbokad i fredags som blev uppskjuten med kort varsel, så jag njuter av att få vara i skolan några dagar till i stället för hemma i sjuksängen. Särskilt just denna måndag, för vi målar inget mindre än naturstilleben, och vad passar en vinterduven Jessica bättre? Bland tulpaner och blodhäggskvistar, lökar och doftpelargoner har jag alltså suttit insvept i mina skönaste kläder och målat av bladverk och grenar. Bra måndag!

So I said to myself — I’ll paint what I see — what the flower is to me but I’ll paint it big and they will be surprised into taking time to look at it — I will make even busy New-Yorkers take time to see what I see of flowers.
— Georgia O'keeffe (1887 – 1986)
IMG_9789.JPG
IMG_9790.JPG
IMG_9797.JPG
IMG_9794.JPG
IMG_9791.JPG
IMG_9795.JPG
IMG_9792.JPG

Det är inte många penseldrag jag egentligen blivit nöjd med idag men det har inte spelat någon roll. Annat var viktigare. Känslan. Att få blanda till kulörer i stillsamhet. Att få vispa runt mårdhårspenseln i vattenmuggen. Att få fokusera på ljuset över en blodhäggsknopp och att lika ofta få vila blicken på innergårdens småfåglar genom fönstret. Det var flera månader sedan jag målade nu och saknaden till måleriet riktigt sjöng i kroppen. Och längtan efter våren, förstås.

En känsla av att hitta hem

Två månader på konstskolan har passerat och jag har inte gjort annat än att treva mig fram. Grubblat mycket. Kring mitt skapande, kring andras skapande. Den kreativa lilla bubbla jag befann mig i innan den 20 augusti är helt spräckt och jag har inte hittat någon bekväm stol att sitta på. För sådan är jag, att jag behöver en stol som stöd och vila. Och jag har varit trött i benen. 

IMG_4548.JPG

Metaforer.  

Vem är lilla jag i den här stora världen och för vems skull skapar jag? Har jag ett ID? Vad vill jag skapa? Vad går hem hos andra? Vad gillar jag, egentligen? Jag har ju inte hittat min grej men det verkar alla andra ha gjort. Jag tvingas hela tiden deala med att göra saker jag inte kan eller är van med. Oskönt för en perfektionist med prestationsångest. Jag är min egen största kritiker. 

Handledningstimmarna går varma och jag har utmanats till att släppa allt vad företagande heter. Prova mig fram, ha lite kul. För kul har jag ju, precis varenda dag, men är siktet inställt på att göra mästerverk ens på veckobasis kommer jag inte långt. Så jag gjorde som min handledare sa och släppte allt. Kontrollen. Perfektionismen. Inte blev min konst bättre för det, men vad många idéer jag fick! 

Och en av dem har jag just börjat förverkliga!

Lång historia kort så blev jag under den första målerikursen introducerad till att måla på förbehandlad linneduk. Spännande tyckte jag, som inte riktigt gillar canvaskonceptet. Jag blev framför allt nyfiken på baksidan av duken, som jag tyckte var så fin i sin gråbruna strävhet.

IMG_4570.JPG

Det var då jag målade en spåkvinna, på uppdrag av min målerilärare. Mörk oljefärg på den obehandlade sidan. Snyggt! Men jag upptäckte snabbt att fettet i de tjockaste partierna med oljefärg togs upp av linneduken och spred fettfläckar runt motivet. Inte lika snyggt.

Men jag gillade min tavla och funderade länge på hur jag skulle kunna rädda den. Den enda idé jag gillade var att kanske brodera något i väven (som ju är rätt broderivänlig) men det kändes lite väl crazy för att vara jag. Jag valde att rulla ihop linneduken i väntan på bättre tider.

IMG_4571.JPG

Veckorna gick och jag kunde inte släppa min nya, tokiga tanke på att kombinera broderi och måleri. Så nu sitter jag här med ett tiotal potentiella verk innanför pannbenet som vill knåpas fram genom fingrarna och jag har just satt igång. Småskaligt med en liten testtavla men jag gillar den redan jättemycket.

IMG_4562.JPG
IMG_4572.JPG

Jag blir ofta ombedd att prova gå upp i format, så jag tänker tonårstrotsigt att jag absolut kan göra större tavlor framöver - men hur pilliga jag vill!

/Jessica Ullström

Färglära

Målerikurs.
Vår sista vecka. 

Performancekonstnären Helene Karlsson lär oss färgseende och vi övar ihjäl oss. Vi har förlagor i färg som vi målar av monokromt. Vi har förlagor i svartvitt som vi målar av i färg. Vi har förlagor i färg som vi målar av i svartvitt och sedan målar vi över dem i färg igen, utan att titta på förlagan. Allt för att vänja sig med att kulörer har valörer. KUL! Lärorikt som tusan. Snö är sällan vitt som om färgen kom ur tuben utan är i stället en salig blandning blått, gult eller rött. Även den mörkaste av skuggor är inte svart. Riktigt mörkbrun eller -blå kanske, men sällan helt svart.

Det känns fint, att det totala mörkret bara är människans föreställning om hur en skugga beter sig.

IMG_3470.JPG

Jag målade Bottenhavet vid Furuvik en eftermiddag.

IMG_3493.JPG

Jag gillar vår stora ateljé. Här luktar det lite målarfärg, här hörs penslar som vispas runt i vattenglas, här skjuts det upp linnedukar på stora pannåer med häftpistol och här ber vi varandra om råd och pepp.

Min klass inspirerar mig mycket. Mina lärare inspirerar mig ännu mer. Jag trivs fyra veckor in på konstskolan ännu bättre än jag gjorde dag ett och det blir tydligare för varje dag som går att jag har hittat SÅ rätt. Jag lär mig saker i ett rasande tempo och jag suger åt mig som en svamp av hela tillvaron. Atmosfären. Jag vilar så gott i min egen känsla av att trivas. Diskussionerna hemma om en framtid i branschen hålls ständigt igång och tankarna runt allt är desto fler.

Varning för kliché men det är så jävla viktigt att följa sitt hjärta. Även om man inte riktigt har ett mål. Än.