Julmarknad & en sjuårig smed

Andra advent.

IMG_7180.JPG
IMG_7179.JPG
IMG_7173.JPG

Vi värmde oss med adventsfrukost och ullkoftor innan vi tog bussen till den gråmulna stadskärnan. Barnen var med och vi höll hand i duggregnet. Ett spontant galleribesök avverkades innan vi gick mot vårt mål för dagen: Julmarknad på Länsmuseet. 

IMG_7241.JPG
IMG_7242.JPG

Jag gillar det här stället. Byggnaden är fin, innehållet spännande och historien bakom hela alltet så intressant att jag inte kan låta bli att känna mig lite stolt över att bara råka vara Gävlebo. Det är heller ingen slump att mina och Fabians bröllopsfoton från 2011 togs vid den här entrén, så jag blir alltid lite nostalgisk och extra kär av att komma hit. 

IMG_7247.JPG
IMG_7250.JPG
IMG_7251.JPG

Julmarknaden, utspridd över Länsmuseets alla våningsplan var mysig men stundvis knökfull. Lokala hantverkare trängdes tålmodigt med varandra och nyfikna besökare. Vi handlade en träslev, en ulltvål, en potatissticka av trä och ullvantar. Nöjda fyndare! 

IMG_7249.JPG
IMG_7252.JPG

När vi ändå var på plats tog vi ett varv i den permanenta och tillfälliga utställningen. Där var det folktomt och skönt att få röra sig obehindrat, särskilt för de små med spring i benen efter pysslande. 

Sedan hände något.  

IMG_7244.JPG
IMG_7245.JPG

BakgrundsInfo: Wilton är en kreativ och företagsam sjuåring som vill bli konstnär, ha en workshop med träsnide och framför allt bli smed. Det sistnämnda gissar jag kommer från någon av alla TV-/datorspel där han får smida verktyg och han pratar ofta om hur han ska bygga upp en smedja så snart han kan. 

Tillbaka till Länsmuseet: På museigården stod elever från en folkhögskolas trä- och smidesutbildning och eftersom vår sjuåring så sent som förra helgen råkade vara på en ulltovningskurs med samma personer vågade han fråga om han fick hjälpa till. 

Och det fick han!

I en timme fick han smida, samtliga steg i processen, och gick därifrån en decimeter längre av stolthet och en egensmidd spik i fickan. Väl inne på julmarknaden visade han sin spik för varenda person vi passerade och på kvällen grät han till och med en stund för att det hade varit så roligt.

Älskade, älskade barn. 

IMG_7253.JPG

Vi blev kvar på julmarknaden tills det blivit mörkt (vilket så här års visserligen inte säger ett dugg om hur mycket klockan är...) men eldkorgar, kolbullar och nämnda ullvantar värmde oss fint.

Jag längtar redan till nästa år. Det gör Wilton också.

Sjuåringens aprikosfärgade tillhåll

Vi vill renovera barnens sovrum men har trots att de är gamla och slitna inte bråttom. Inte ens lite. Vis av erfarenhet vet vi att vi är obeslutsamma, särskilt över tid. Därför låter vi livet rulla på medan möbleringar provas fram i samråd med barnen och här ses några guldkorn ur det sovrum sjuåringen själv jobbat fram. 

IMG_6750.JPG

Skrivbordet är från 1850-talet (!) och helt fantastiskt gulligt. Trots sina dryga 170 år på gården utanför Uppsala är det väldigt välbevarat. Här gör han matteläxor, skriver egna sagor, ritar Minecraftgubbar och för ett kulturarv vidare. 

IMG_6755.JPG

Tvärs över det lilla sovrummet hänger vimplar i jordnära färger och plötsligt blev de aprikosfärgade väggarna mer förlåtna. 

IMG_6749.JPG
IMG_6751.JPG
IMG_6756.JPG

Om det är något vi gillar här hemma så är det bra förvaring. Särskilt när den gör det möjligt för barnen att själva städa sina rum eller att bli mer självständiga i andra vardagsbestyr. Uppmärkta klädkorgar gör att sjuåringen enkelt kan packa gympaväskan på söndagskvällarna eller klä på sig allt han behöver på morgnarna utan att riva runt planlöst i garderoben. 

IMG_6754.JPG

Beroende på vem man frågar är dock Legolådan viktigast. Här vilar allt Lego som både jag och min man hade som barn på 90-talet tillsammans med det han själv köpt och fått. En låda värd sin egen vikt i guld.

En måndag som alla andra måndagar

Måndagar är tunga för sjuåringen. Bokstavligt talat alltså. För han har både gympaväska och matsäck med sig till skolan. Direkt efteråt cyklar vi till kulturskolan där han har bild och form-lektion. Till det behövs ytterligare ombyte + färdkost för att orka en uppskjuten middag. Totalt cyklar han en mil innan vi är hemma med den där ryggsäcken. Snacka om rivstart på veckan. Att han sällskapas av en trött morsa underlättar nog inte heller, för jag har en heldag med föreläsning och intensiv krokilektion med mig som en dimma innanför pannbenet.

Det är extra skönt att komma hem på måndagar. Vi äter den sena middagen medan pappa nattar lillebror på övervåningen. Sedan varvar vi ned med läsläxa i soffan. För sådana får sjuåringen nu för tiden. Han läser flytande och med fin inlevelse medan jag har honom i min famn och pillar honom i håret. Jag vill aldrig att sidorna ska ta slut. Vi är trötta och varma och att gå en trappa upp känns motigt.

Men så tänker jag på vilken liten kämpe min sjuåring är som orkat lika mycket som jag. Då orkar jag lite till och tar oss en trappa upp ändå.

IMG_1977.JPG

En mjuk mjukstart

Måndag morgon.
Känslor jag vill minnas.

Solen har inte gått upp än men Fabian åkte till jobbet för längesedan. Jag klev upp extra tidigt idag fastän jag är extra trött. Eller kanske just därför. Jag tänker att jag i och med det hinner duscha, äta frukost med barnen, hitta deras kläder bland flyttkartongerna och cykla den nya vägen till skola och förskola utan att stressa. Det ska bli en bra första vardagsmorgon i radhuset, intalar jag mig.

Jag väcker barnen. Ebbe frågar yrvaket om han fortfarande är tre år (❤️) och efter mitt ja-svar får jag bära ned den pyjamasvarma pojken från övervåningen. Han vill läsa en bok i soffan så vi lägger oss under ullfilten vi lyckats packa upp. Min trädgård heter boken, som egentligen är en pekbok men som är fantastiskt illustrerad. Vi njuter både Ebbe och jag. Av varandra, av att peka tillsammans och av att prata om trädgården i boken. Och om vår egen som vi just har fått.

Wilton är mer morgontrött än sin lillebror. Det har han alltid varit. Han brås kanske på mig? Det axellånga håret ligger sovrufsigt över hela huvudkudden. Det är det enda som syns av honom i bomullshavet. Ebbe vill krypa ned. Det vill jag också.

Barnen är som finast när de tycker om varandra.  

Det är svårt att en kramig måndagsmorgon slita sig från hemmets lugna vrå (som sakta börjar ta form), men plikten kallar.  

IMG_3069.JPG

Frågetecken kring det här med våfflor

Barnens mormor hade våffelbjudning igår. Vi äter våfflor (tyvärr) bara en gång om året och det är just på den här dagen, så konceptet är nästan heligare än julafton. Hela familjen såg fram emot att åka till mormor på eftermiddagen och en hel lång söndag av förväntan rullade så sakteliga på, med många frågor om när det verkligen var dags. Ebbe sov dock sin lunchvila längre än väntat, lunchen blev i sin tur senare än väntat, allas duschar blev därför senare än väntat och det blev förstås dags för själva våffelbjudningen betydligt senare än väntat. Längtan gick att ta på och vi kämpade ivrigt på oss ytterkläderna för ÄNTLIGEN komma iväg.

Vad är våfflor?

frågade Wilton plötsligt.

Tystnad. Vi tittade oförstående på varandra och barnen tittade storögt och nyfiket på oss.

Tur att jag nyligen har fått berätta sanningen bakom hur ett barn blir till, för så här viktiga samtal kan behöva sin uppvärmning...

c564006e-25fc-4fb1-bc25-d1d75e37037ba28db609-afc5-4439-9467-ec53b792b12a92efba04-7885-4081-874c-cf57bb349634

Om barnen åt några? Inte en enda. Wilton tuggade lite på sin, men har efter den veckolånga febertoppen visserligen noll aptit, så han är ursäktad. Ebbe däremot slickade bara glatt upp sylten och lämnade bordet.

De stackars föräldrarna fick äta upp allihopa!

Kladdkakebak

Vi börjar vakna så smått ut feberdvalan som hängt över oss i en vecka. Framför allt Wilton är på benen igen, men klart tagen av en veckas hög feber, matvägran, fruktansvärd hosta och kräkningar. När han idag bad om kladdkaka var vi därför snabba med att plocka fram bunkar och ingredienser. Vegansk kladdkaka experimenterades fram och mest nöjd med resultatet blev ingen mindre än Wilton själv.Processed with VSCO with a2 presetFoto 2018-03-24 17 21 19Processed with VSCO with a8 preset