Nyårsönskningar

  • Jag vill ha ett 2019 fritt från nyinköp.
  • Jag vill göra mitt konstnärsskap 100 % naturmaterialbaserat.
  • Jag vill prata högre om den hållbarhetsresa jag påbörjade 2011.
  • Jag har inte flugit på 9 år men behöver tyvärr göra det, inte bara en utan två gånger under 2019. Jag planerar därför att klimatkompensera för mina utsläpp och vill lära mig mer (allt!) om det. Tips?
  • Jag vill rusta det radhus vi köpt för att sedan aldrig behöva renovera igen.
  • Jag vill arbeta fram en minimalistisk garderob. 
  • Jag vill bli medicinfri. 

Rimliga mål. Eller ännu hellre önskningar.

31 december 2019 vill jag gå tillbaka till den här listan för att se om det finns något som faktiskt blev av. Och blir det inte så klappar jag mig på axeln i alla fall, för då var jag helt enkelt inte redo för det än.

Håll en tumme vetja. ❤️

Lagomt festligt

Jag firade nyår på bästa tänkbara sätt; med min man, våra barn, mina gudbarn, min bästa vän, hennes sambo, en (skotträdd) hund och en (kelig) katt. I deras hus, långt utanför stan. Vid ett bord, pyntat med allt fint naturen runt knuten har att ge såhär års, hade vi en så fin helkväll tillsammans.

IMG_8205.JPG
IMG_8208.JPG

Vegetarisk trerättersmeny, skålande treåringar, spel och avslutningsvis bubbel till en ekologisk khom loy vid tolvslaget med sovande barn inomhus. Så lagomt och barnvänligt men samtidigt så himla festligt för en trött tvåbarnsmor mitt i livet. Trettiosjugradigt, som Jenny skulle ha sagt.

IMG_8207.JPG
IMG_8211.JPG
IMG_8203.JPG

Jag bar min mammas gamla smycken, blommiga strumpbyxor och den braiga, svarta second handklänningen jag firat hela julen i. Också det lagomt festligt. Jag kände mig fin, jag kände mig trygg och jag kände mig nöjd. Kan det bli mer avslappnat? Framför allt kände jag mig glad åt vilka fantastiska människor jag valt att berika mitt liv med och för att de öppnar upp sitt hem åt mig och hela min flock.

Att dessutom få börja året bland linnesängkläder i deras behagliga gästrum tätt följt av färskmalet kaffe och lekande morgonbarn förlängde bara nyårsfirandet.

IMG_8213.JPG
1 januari och gudmorsgos.

1 januari och gudmorsgos.

Nu är standarden satt för resten av 2019! ❤️

2018

Sedan jag började blogga 2004 har varje nyår inneburit olika former av årsresuméer. 2018 är inget undantag.

Jag känner ingen som tar fler bilder än jag själv. Ingen! Att titta igenom allt jag fotograferat sedan i januari har därför tagit mig hela kvällen och jag har gråtit, gråtit och gråtit. Av glädje, av stolthet och framför allt av lättnad. Vilken nyttig genomgång!

Vilket kanonår jag haft, när allt kommer omkring. Det trodde jag inte när året började. Vilka fina människor jag mött och så mycket jag vågat. Vad dåligt jag mått och vad stark jag har blivit! Vilket dreamteam jag och Fabian varit och vad mycket som hänt med barnen. Vad mycket jag lärt mig, om mig själv och om världen. All oro, panikångest och värk hamnar förstås inte på bild, men den har också funnits där och det är med den vetskapen allt fint blir extra fint.

Saker jag gjort mer 2018 än något tidigare år:

Målat. Vilat. Fotograferat. Varit ärlig. Sovit. Varit utomhus. Startat företag. Handlat second hand. Cyklat. Köpt radhus. Badat. Låtit färg ta plats i mitt hem igen. Löptränat. Drejat. Gymmat. Varit med min mamma. Planterat. Druckit rödvin. Ätit ute. Fått nya vänner. Åkt tåg. Jobbat. Kramat mina barn. Stoppat fötterna i havet. Broderat. Varit långsam i naturen. Lyssnat på poddar. Sörjt barnet som aldrig fick födas. Tagit tjänstledigt. Ätit vegetariskt. Börjat på konstskola. Sjungit för mig själv. Varit solbrun. Varit med om en cykeloycka. Förlåtit min panikångest. Tyckt om mig själv. Inrett. Sovit i tält. Grinat åt filmer. Prioriterat. Prioriterat bort. Odlat. Gått promenader. Sett nakenmodeller. Druckit kaffe. Skulpterat. Låtit min flera år gamla nape cut växa ut. Opererat bort farliga hudförändringar. Haft anhöriga på sjukhus. Redigerat film. Fått en återförsäljare. Tatuerat mig. Rensat hemma. Åkt till Stockholm. Läst böcker. Skänkt pengar till välgörenhet. Vävt. Tagit ett extrajobb i ny bransch. Lockat håret. Lyssnat på ny musik. Smakat ny mat. Vandrat med barnen. Varit med om en elolycka. Fått in naturmaterial i mitt konstnärskap. Skottat snö. Stått på mig. Älskat Fabian. Känt livet i mig! ♡

IMG_2368.JPG
IMG_3013.JPG
IMG_3147.JPG
IMG_3203.JPG
IMG_4143.JPG
IMG_4184.JPG
IMG_3583.JPG
IMG_5092.JPG
IMG_5197.JPG
IMG_5320.JPG
IMG_5732.JPG
IMG_6306.JPG
IMG_6929.JPG
IMG_7771.JPG
IMG_6622.JPG
IMG_8588.JPG
IMG_8418.JPG
IMG_8794.JPG
IMG_8433.JPG
IMG_8842.JPG
IMG_9668.JPG
IMG_9533.JPG
IMG_9565.JPG
IMG_0468.JPG
IMG_0899.JPG
IMG_1759.JPG
IMG_1766.JPG
IMG_2751.JPG
IMG_3207.JPG
IMG_4023.JPG
IMG_3756.JPG
IMG_4020.JPG
IMG_3535.JPG
IMG_4141.JPG
IMG_5143.JPG
IMG_5146.JPG
IMG_6760.JPG
IMG_5907.JPG
IMG_5713.JPG
IMG_7634.JPG
IMG_7780.JPG

Tack, året. Nu sparkar vi igång ett nytt och hoppas på det bästa!

/Jessica

En strålande jul

Juldagsmorgon. Jag har fått sovmorgon, märker jag. Dubbelsängens andra halva är tom. Hans lakan är skrynkliga och det luktar kaffe från köket. Porslin skramlar. Förmodligen tömmer han diskmaskinen från den julafton vi firade igår. Hemma hos oss, för första gången någonsin. 

Det blev en väldigt fin dag. Så behagligt lugn men glädjande innehållsrik, på samma gång. Den bästa av kombinationer!

IMG_7872.JPG
IMG_7883.JPG
IMG_7924.JPG
IMG_7871.JPG

Julafton 2018 i listform

  1. Vilka firade tillsammans? Min familj, min mammas familj och min svärmor. Och katten Lovis efter eget behag.

  2. Vad förtärdes? Julbrunch med tomtegröts- och julvörtsbuffé, ett pampigt julbord efter Kalle Anka och avslutningsvis en frozen apelsincheesecake med nötcrunch. Till allt drack vi glögg, vatten, julmust och kaffe. För övrigt gick det åt sjuka mängder clementiner och julgodis (barnen är starkt misstänkta).

  3. Kom jultomten på besök? Nope. Sjuåringen har sett filmen The Christmas Chronicles och ville att jultomten skulle få vila från vårt hushåll i år. I stället agerade han själv tomtenisse. På engelska.

  4. Vad var finast? Förutom den engelsktalande tomtenissen: Treåringen som somnade under sin storebrors säng vid en kurragömmalek. En annan sovrelaterad finhet var att barnens gammelmorfar samtidigt somnade i treåringens säng i rummet intill.

  5. Vem var årets hedersgäst? Måste jag välja? Min svärmor, för ett år sedan var jag rädd att aldrig få fira jul med henne igen. Min mormor, som lagade god mat med mig. Min bror, som bor 40 mil bort och som jag inte träffat sedan i somras. Min mamma, som känner oss utan och innan och därför ordnat perfekta julklappar. Min man, för bra teamwork. Mig själv, för orken och glädjen och lugnet. Det här har varit målet i så många år! ❤️

  6. Vilken var den bästa julklappen? Om du frågar mig så var det något så pryligt som en taklampa jag älskat sedan jag såg den första gången 2013. Jag fick en på min födelsedag det året, men vi har flyttat inte mindre än fyra gånger sedan dess och i den senaste nedmonteringen gick den tyvärr en lampskärmsdöd till mötes. Jag har varit så ledsen och letat ett substitut utan att lyckas toppa den. Älskar man en lampa så mycket efter alla år att man inte kan tänka sig en annan gör man rätt i att önska sig en likadan. Den här julen fick jag en!

  7. Årets bästa inslagning? De hållbara, förstås. En kökshandduk och snöre funkar utmärkt. Knyt fast en torkad apelsinskiva och du mår som Ernst resten av julhelgen!

  8. Julens finaste pynt? Oj! Här finns det många vinnare. Treåringens målade grankotte, min mammas nåltovade ullhjärta, det romantiska julkort sjuåringen fått av sin tjej (!) och årets julkula (jag fyndar en ny varje år sedan jag blev förälder - samlingen börjar ta sig!).

  9. Dagens outfit? Den här frågan är nästan värd ett helt eget blogginlägg men jag ska hålla mig kortfattad: Jag har second handfyndat den bästa klänningen mitt liv och kroppsform någonsin skådat! Jag betalade 125 spänn för den svarta viskosklänningen och det fantastiska ligger i de långa ärmarna, dess utställda form, de underbart stora fickorna framtill, halsringningen (jag har svårt för sådana) och att den är sydd i dubbla lager - perfekt för en fryslort som jag. Den här klänningen ska härmed vara basen till alla mina (extremt många, hehe) festliga tillfällen för jag kan variera den hur jag vill med galna strumpbyxor, stora smycken och koftor. Jag kan dessutom äta hur mycket julmat som helst utan att det spänner!

  10. Dagens sämsta? Nog inget. Faktiskt. Allt var fint och stillsamt och behagligt och trivsamt. Allt flöt smidigt och friktionsfritt. Möjligtvis kan känslan av hur proppmätta vi var stora delar av dagen svara på frågan. Och att vi glömde tända marschallerna 😅 #hårtliv

Tack till er som orkade läsa ända hit. Nu ska jag gå ned till det skramlande köket för en kopp av kaffet som luktar. Och ge min man en kram lika lång som min sovmorgon. Jag avslutar min julaftonsresumé med en bild på nämnda tomtenisse.  

SANTA DAB!

SANTA DAB!

God fortsättning!

Det lackar mot jul

Nu känns det i kroppen.
Julen, som står för dörren.

Barnen leker i sina luciakläder varje kväll. De är tomtetärnor, båda två. Jag och Fabian dricker mest kaffe med skummad havremjölk eller te med honung (förkylning hör väl julen till?). Eftersom det blir mörkt redan kl. 14.38 får adventsstjärnor och tända ljus hålla oss vid liv, men den här sparlågan som vi alla går på är förvånansvärt behaglig. Tempot blir lagom.

Ebbe har åkt pulka sina 2 km till förskolan hela veckan, för vi har snö att pulsa i. Mycket, till och med. I skenet av fasadlyktorna har vi behövt skotta varenda dag (medan det fortsätter snöar…) men jag slås varje år av hur trivsamt det faktiskt är. Barnen hjälper glatt till med varsin snöskyffel, men det bästa tycker de nog är att värma sig framför SVT:s julkalender med en kopp glögg efteråt. Den hjälper barnen att räkna ned till julafton. Julkalendern, alltså. Hehe. Nu vet de att det är dan före dan före dopparedan och det får vi minsann också veta, flera gånger om dagen. Åh, vad de väntar och längtar. Och de har precis gått på ett 17 dagar långt, efterlängtat och lika välbehövligt jullov.

Julen känns också i deras kroppar.

IMG_7839.JPG
IMG_7176.JPG
IMG_7054.JPG
IMG_7762.JPG
IMG_7842.JPG
IMG_7761.JPG
IMG_7777.JPG
IMG_7763.JPG

Nissar på rad. Tomtesamlingen är barnens mormor ansvarig för. Hon smyger in en ny i vårt hem varje år! ❤️

Stockholmsmuseer

Konstskolan i Gävle har gjort det igen! En heldag i Stockholm för studiebesök på konstmuseer har ägt rum och det är alltid så härligt att få fylla på inspirationskontot. Förra gången besökte vi Färgfabriken, Galleri Magnus Karlsson och Bonniers Konsthall. Idag brände vi av Moderna Museet och nyöppnade Nationalmuseum

IMG_7696.JPG

Vi fick en förmiddagsvisning av Modernautställningen 2018 och den är väl värt ett besök. Närmare 40 samtida konstnärer har valts ut och jag gillade särskilt tre av verken. Tyvärr råder fotoförbud inne i konsthallen så jag delar med mig av sammanfattande beskrivningar för den lässugne i stället:

  • Christine Ödlund Elektroakustiska aspekter av människa och växt
    Mellan två skulpturer av återanvänd aluminium och trä presenteras två plantor med blottlagda rottrådar. Den ena exponeras för ett klickande ljud och den andra har kopplats upp mot en högtalarutrustning, så att vi besökare kan ta del av de energier den skickar ut. Det knarrade duktigt från plantorna och konsthallsvärden berättade att det faktiskt låter annorlunda de tider på dygnet som museet saknar besökare. Reagerar plantorna på oss? Vår närvaro? Det finns forskning som visar att växter kommunicerar med varandra genom rötterna och det här konstverket ger oss möjlighet att uppleva en del av samtalet. Konsthallsvärden berättade också att växter överlag lever som flockdjur som till exempel låter vatten gå till den mest behövande plantan. Så fint! “Jag ska genast hem och sjunga för mina blomz” hann jag tänka.

  • Muhammad Ali 366 days of 2012
    Året var 2012. Konstnären bodde i ett krigshärjat Syrien och ritade där en bläckteckning om dagen som en slags dagbok. När omedelbar livsfara blivit vardag följer mentala metamorfoser hos befolkningen och dessa har skildrats i hybridliknande form i hans teckningar. Våren 2016 flydde konstnären (efter fem år av krig i sitt hemland) över Medelhavet vidare till Sverige. Nu visas teckningssamlingen från 2012 upp på en majestätisk helvägg allra först i utställningen. Vilken pjäs! Det mest gripande är inte figurerna, utan disciplinen och förmågan att hålla en konstnärlig form under de omständigheter han tvingades leva i.

  • Britta Marakatt-Labba Händelser i tid
    Vid det här konstverket började jag gråta. Jag har sett Brittas andra verk vid två tidigare tillfällen och alltid gillat vad jag sett. Hon skildrar samernas historia av utsatthet med fantastiska och detaljerade broderier, men den här gången kröp det in under huden på mig. I hennes konstverk har hon broderat på gamla vetesäckar stämplade med det nazistiska örnemblemet. Tyskarna fraktade säckarna genom Sverige under andra världskriget och använde dem bland annat i byteshandel med samerna. Eftersom säckarna var slitstarka kom de att nyttjas som dörrar till samekåtor och en del av dem har bevarats ända tills idag. Britta har i Händelser i tid broderat inget mindre än Utöyamassakern 2011 på en av säckarna och det var för gripande för att inte smyga upp mobilen för en närbild trots fotoförbudet.

Jag är laglydig men gör nog ett undantag.
Eller?
Bryter jag ens mot någon lag om jag visar er den?
Jag borde inte.
Men nu gör jag det.
TRIGGER ALERT!!!

IMG_7698.JPG

Jag stod där i folkmassan och kunde inte låta bli att hålla tillbaka tårarna. Massakern var fullkomligt fruktansvärd, men här så fint porträtterad att jag plötsligt befann mig där i skogen med de maktlösa ungdomarna utan att kunna hjälpa till.

Fint ändå, att konst kan väcka sådana starka känslor i en.

IMG_7700.JPG
IMG_7705.JPG

Efter Modernautställningen behövde jag hämta mig en stund. Ensam. Jag strosade länge i museibutiken med Utöyakatastrofen i bröstet innan jag tog mig tillbaka till klassen för att äta lunchbuffé till en fin utsikt.

Mätt, belåten och mindre tagen gick vi över Skeppsholmsbron till Nationalmuseum som hållit stängt för renovering sedan fem år tillbaka och nu slagit upp portarna för allmänheten igen. Bara av att kliva in i entrén glömde jag bort Brittas broderi ett tag, för vilken makalös byggnad jag stod i!

IMG_7707.JPG
IMG_7736.JPG
IMG_7735.JPG
IMG_7727.JPG
IMG_7730.JPG
IMG_7729.JPG
IMG_7724.JPG
IMG_7728.JPG
IMG_7726.JPG
IMG_7725.JPG
IMG_7732.JPG
IMG_7733.JPG
IMG_7734.JPG
IMG_7723.JPG

Av all fantastisk konst på Nationalmuseum måste jag ändå erkänna att jag bäst gillade salen med keramikhistoria.

Inte så oväntat kanske ;)

IMG_7737.JPG
IMG_7738.JPG
IMG_7739.JPG

För att visa någonting mer klassiskt från all konsthistoria som vilar på Nationalmuseum delar jag med mig av en bild på den stora oljemålningen Jungfru Maria och Jesusbarnet. Den målades av Jan Sanders van Hermessen år 1544 men känns lika aktuell än idag, med tanke på debatterna som varit kring offentlig amning. Varsågoda, alla mama birds!

IMG_7731.JPG

Avslutningsvis får ni en Stockholmskväll i bild. Det var fint men det var också resten av dagen och jag ser fram emot nästa gång!

IMG_7740.JPG

Flitiga händer och ett vilande hjärnkontor

Keramikkursen är över på schemat men kommer att bo djupt i bröstet på mig för en lång tid framöver. Jag har lärt mig så mycket den senaste månaden! Om mig själv, om mitt tålamod, om mitt formspråk, om keramikens arbetsprocess och inte minst om hur många timmar jag kan arbeta utan att vilja eller ens behöva ta en paus.

Händer och ögon undersöker leran, jag tar sökande grepp och formar intuitivt. Hjärnan bara vilar. Har semester. Inte någon annanstans; högst närvarande i rummet men på vilande autopilot. 

IMG_7288.JPG

Leran krymper av torktiden och hela konstverket rör sig i både skröj- och glasyrugnen. För någon med kontrollbehov är det lika utmanande som befriande. Det blir sällan (aldrig?) som jag tänkt mig men jag märker hur mycket jag tycker mer och mer om det. Hur det börjar bli min grej och hur jag växer av det. Jag förlåter leran och den förlåter mig.

IMG_7280.JPG
IMG_7634.JPG

Nybränd keramik.

Min mamma tog med mig till Lermakeriet, en 45 år gammal keramikbutik, kursverksamhet och partihandel, och det var som att kliva in i keramikhimlen ska ni veta! Där fanns tonvis med lera till salu och ännu fler verktyg och glasyrer. Men mest fanns det inspiration från golv till tak. Så mycket ÖGONGODIS!

Trots allt det tjusiga (eller just därför) fick jag bara med mig tre bilder från det lager jag fick äran att smita in i. 

IMG_7236.JPG
IMG_7240.JPG
IMG_7238.JPG

Det var så rakt och fint att det knep i magen på mig. Jag får fortsätta öva, så tills dess får ni gärna köpa min sneda keramik för jag tycker så mycket om att göra den!

/Jessica

Fina stunder

Halva december är avklarat nu. Vi är sömniga i mörkret men gör så gott vi kan. Barnen är glada tack vare en innovativ paketkalender och jag är glad åt alla fina stunder jag lyckats samla på mig. Utöver konstskola och jobb har dagarna proppats fulla med roligheter. Med flit. Höstens nedvarvning har gjort susen, för nu orkar jag med ett högre tempo. När det är minusgrader ute och den metrologiska dagslängden ligger på ynka 5 h och 40 minuter passar jag därför på att peta in roligheter lite varstans i kalendern. Visst är jag nästan utmattad av allt ståhej, men desto gladare!

Ett urval i bilder

IMG_7387.JPG

Middagsbjudning hos god vän.

IMG_7379.JPG

Restaurangbesök med en annan.

IMG_7060.JPG

Julbord på stans tjusigaste hotell med jobbet! 

IMG_7631.JPG
IMG_7056.JPG

Konstutställningen ”Från rot till barr”.  

IMG_7235.JPG
IMG_7234.JPG

Jag har gjort fina loppisbesök. Den vita byrån ligger jag nästan sömnlös över att jag inte köpte. Om den står kvar nästa gång jag är där tar jag det som ett tecken på att den borde få följa med mig hem...

IMG_7229.JPG

Konstskolebåset är rörigt men ändå vilsamt. Här har jag suttit lutad mot väggen i många timmar med projekt i mitt knä.

IMG_7230.JPG

Ett av projekten är ett Kebnekaisebroderi.

IMG_7053.JPG

Och så har jag dokumenterat all den konst jag inte gjort mig av med. Kolla gärna in min nyppdaterade portfolio! 

IMG_7633.JPG
IMG_7348.JPG
IMG_7177.JPG
IMG_6438.JPG

Barnen är ändå finast. De kryper in i stora ulltröjor på sin mamma, leker matlagning i både kök och barnrum och somnar i våra famnar. Varje kväll.

Sådant gör att man orkar nästan hur mycket som helst.

Julmarknad & en sjuårig smed

Andra advent.

IMG_7180.JPG
IMG_7179.JPG
IMG_7173.JPG

Vi värmde oss med adventsfrukost och ullkoftor innan vi tog bussen till den gråmulna stadskärnan. Barnen var med och vi höll hand i duggregnet. Ett spontant galleribesök avverkades innan vi gick mot vårt mål för dagen: Julmarknad på Länsmuseet. 

IMG_7241.JPG
IMG_7242.JPG

Jag gillar det här stället. Byggnaden är fin, innehållet spännande och historien bakom hela alltet så intressant att jag inte kan låta bli att känna mig lite stolt över att bara råka vara Gävlebo. Det är heller ingen slump att mina och Fabians bröllopsfoton från 2011 togs vid den här entrén, så jag blir alltid lite nostalgisk och extra kär av att komma hit. 

IMG_7247.JPG
IMG_7250.JPG
IMG_7251.JPG

Julmarknaden, utspridd över Länsmuseets alla våningsplan var mysig men stundvis knökfull. Lokala hantverkare trängdes tålmodigt med varandra och nyfikna besökare. Vi handlade en träslev, en ulltvål, en potatissticka av trä och ullvantar. Nöjda fyndare! 

IMG_7249.JPG
IMG_7252.JPG

När vi ändå var på plats tog vi ett varv i den permanenta och tillfälliga utställningen. Där var det folktomt och skönt att få röra sig obehindrat, särskilt för de små med spring i benen efter pysslande. 

Sedan hände något.  

IMG_7244.JPG
IMG_7245.JPG

BakgrundsInfo: Wilton är en kreativ och företagsam sjuåring som vill bli konstnär, ha en workshop med träsnide och framför allt bli smed. Det sistnämnda gissar jag kommer från någon av alla TV-/datorspel där han får smida verktyg och han pratar ofta om hur han ska bygga upp en smedja så snart han kan. 

Tillbaka till Länsmuseet: På museigården stod elever från en folkhögskolas trä- och smidesutbildning och eftersom vår sjuåring så sent som förra helgen råkade vara på en ulltovningskurs med samma personer vågade han fråga om han fick hjälpa till. 

Och det fick han!

I en timme fick han smida, samtliga steg i processen, och gick därifrån en decimeter längre av stolthet och en egensmidd spik i fickan. Väl inne på julmarknaden visade han sin spik för varenda person vi passerade och på kvällen grät han till och med en stund för att det hade varit så roligt.

Älskade, älskade barn. 

IMG_7253.JPG

Vi blev kvar på julmarknaden tills det blivit mörkt (vilket så här års visserligen inte säger ett dugg om hur mycket klockan är...) men eldkorgar, kolbullar och nämnda ullvantar värmde oss fint.

Jag längtar redan till nästa år. Det gör Wilton också.

Om kylan och att komma in i värmen

Gävle. Södra Norrland. 

IMG_6853.JPG
IMG_6855.JPG
IMG_6856.JPG
IMG_6854.JPG

När bilderna togs (i början av december?) var det snöfritt men frostfyllt. Iskallt men ljust, framför allt. Då gick jag till skolan varje morgon och den entimmeslånga promenaden gav energi åt resten av dagen. Rosiga kinder och solsken i blick.

Om det ändå fanns någon sol kvar... Nu går den upp kl. 08.47 och ned kl. 14.39. Båda klockslagen sitter jag djupt fokuserad i någon av konstskolans verkstäder där jag i min konstnärliga iver missar hela spektaklet. Det är mörkt jämt i min värld. Kolsvart. Frosten är borta och kvar är bara vattenpölar på den svarta asfalten under Kavatkängorna.

Inte undra på att man är frusen och TRÖTT.

Handarbeten brukar gå varma så här års. Den här vintern är inget undantag. Jag ställer ut min konst i januari och broderar ett av verken varenda ledig minut. Lägg till en skön fåtölj, en fin korg åt mina pågående alster, en sällskaplig katt och en ullfilt runt den decemberfrusna kroppen.

Då blir det himla fint att komma in i värmen. 

IMG_6874.JPG
IMG_6872.JPG
IMG_6873.JPG

Hajar och pirater

Bröderna Ullström. De leker mer än någonsin trots att de sedan radhusflytten fått varsina rum. Det är lika intensivt som fint och roligast har de när vi vuxna kliver in i leken.

Det är sällan jag har fantasi till övers, men när det händer delar jag den helst med barnen. Igår lekte vi hela kvällen. Jag vet knappt hur allt började men helt plötsligt var båda vardagsrumsmattorna varsina öar och mellan dem simmade farliga hajar. Barnen var lika exalterade som om det hände på riktigt. Hjälp oss!!

Vi åt inhåvad lax över en lägereld, vi lyssnade efter farliga djur i skogen och vi byggde en bro så att vi kunde röra oss mellan öarna. Sjuåringen ville plötsligt vara öarnas MAGI och trollade osynlig fram allt möjligt lyxigt som tröst för att hans lillebror och föräldrar var strandsatta.

Vi drabbades hårt av tsunamis och pirater innan vi till slut byggde ett eget skepp (soffan) att segla iväg på i stormen. Alla dog men överlevde – jag hatälskar barns snabba svängar – och när det blev natt på båten var det läggdags även i verkligheten.

God natt, mina älskade ungar. Tack för att ni livar upp tillvaron. ❤️

IMG_6760.JPG

Sjuåringens aprikosfärgade tillhåll

Vi vill renovera barnens sovrum men har trots att de är gamla och slitna inte bråttom. Inte ens lite. Vis av erfarenhet vet vi att vi är obeslutsamma, särskilt över tid. Därför låter vi livet rulla på medan möbleringar provas fram i samråd med barnen och här ses några guldkorn ur det sovrum sjuåringen själv jobbat fram. 

IMG_6750.JPG

Skrivbordet är från 1850-talet (!) och helt fantastiskt gulligt. Trots sina dryga 170 år på gården utanför Uppsala är det väldigt välbevarat. Här gör han matteläxor, skriver egna sagor, ritar Minecraftgubbar och för ett kulturarv vidare. 

IMG_6755.JPG

Tvärs över det lilla sovrummet hänger vimplar i jordnära färger och plötsligt blev de aprikosfärgade väggarna mer förlåtna. 

IMG_6749.JPG
IMG_6751.JPG
IMG_6756.JPG

Om det är något vi gillar här hemma så är det bra förvaring. Särskilt när den gör det möjligt för barnen att själva städa sina rum eller att bli mer självständiga i andra vardagsbestyr. Uppmärkta klädkorgar gör att sjuåringen enkelt kan packa gympaväskan på söndagskvällarna eller klä på sig allt han behöver på morgnarna utan att riva runt planlöst i garderoben. 

IMG_6754.JPG

Beroende på vem man frågar är dock Legolådan viktigast. Här vilar allt Lego som både jag och min man hade som barn på 90-talet tillsammans med det han själv köpt och fått. En låda värd sin egen vikt i guld.

Varning för keramik

Jag har en keramikkurs i skolan och jag har verkligen HITTAT HEM i det. Första lektionen var jag så lycklig att jag hade gråten i halsen och glädjen håller i sig än, två veckor senare. Tänk att få känna så här över sin egen skolgång!

Keramiken passar mig perfekt. Verkstaden är ljus, har högt i tak och har glasväggar mot konstskolans innergård. Färgpaletten är lika magisk som rogivande: Vit, beige, grå, brun. Som balsam för själen.

Jag övar teknik, provar material och lär mig vikten av tålamod. Hela arbetsdagar har jag fin handledning av vår keramiker till lärare och jag blir lika sorgsen varje gång jag behöver hänga av mig målarrocken för att cykla hem. Sådana dagar är det en tröst att veta att jag behöver ge det hela tid. Låta min keramik stå på tork eller gosa i ugnen för skröj- eller glasyrbränning. Jag tänker att det hela är som att argumentera med ett barn kvällen innan julafton.

”Om du går och lägger dig tidigt blir det snabbt i morgon!” 

IMG_6392.JPG

En skevt nyringlad vas av KM-lera. 

IMG_6424.JPG

Mitt livs första drejade föremål! En kruka blev en vas som blev en skål som fick bli en saltflingsbehållare. I takt med att jag övade försvann mer och mer lera men till slut blev det ändå något. Tålamod var det, ja. 

IMG_6425.JPG

Jag har aldrig tyckt att jag passar i rött men är beredd att ändra mig. 

IMG_6467.JPG

Bordet jag sitter vid hela dagarna. Och trivs. Med en skön playlist i öronen och tankarna någon helt annanstans. Händerna knådar, formar och mår alldeles utmärkt.  

IMG_6469.JPG

Porslinslera! Vem vill ha en mugg i julklapp?

IMG_6474.JPG

Jag är lerig hela dagarna och tänker att barnen nog ser likadana ut på andra sidan stan.  

IMG_6857.JPG

Den ringlade vasen har formats till av miretter efter torkning. HUR SNYGG? 

IMG_6858.JPG

Den däringa flingsaltskålen efter torkning. God jul Fabian önskar Jessica!  

IMG_6860.JPG

När vi ändå pratar jul ombads jag forma något som inte är ett bruksföremål. Jag tänkte att det skulle bli någon slags julgran men den kommer nog mer till sin rätt om den glaseras skogsgrön. 🌲

IMG_6862.JPG

Apropå leriga händer kan jag meddela att man blir mjuk som en bebisstjärt av det här. Särskilt efter att jag drejat med den högchamotterade (grusiga) stengodsleran jag köpt 12 kg av. 

IMG_6863.JPG
IMG_6864.JPG
IMG_6867.JPG

Stengodsleran var för övrigt ett riktigt bra köp. Den är så fin att den inte ens behöver glaseras! Jag förutspår en hel kollektion de närmaste veckorna... 

Visitkort och tankar om black friday

Nya visitkort. En välbehövlig beställning, för i januari medverkar jag i min första konstutställning och hoppas att många ska gå åt :) Jag hann ta ut svängarna åt både höger och vänster i sju olika utföranden innan jag till slut landade i den här jordnära varianten. Visst blev det bra?

Akvarellgrönska + stilren svärta + kraftpapper = SANT.

Visitkort framsida
Visitkort baksida

Den här beställningen lades under black friday. Mitt enda köp var alltså ett som ändå skulle göras, vilket borde vara rimligt. Jag kan trots det inte låta bli att ha lite klimatångest över att min studentplånbok har bidragit till det elände som black friday medför.

För konsumtion kräver produktion och produktion kräver resurser - något vi inte har men något vi verkar tro att vi har.

Särskilt när konsumtion övergått till överkonsumtion i stora delar av världen.

Jag har länge smakat på konceptet att ha ett köpfritt år. Jag har argumenterat vilt med mig själv kring hur det skulle gå att genomföra i praktiken men inser varje gång att det tyvärr är en omöjlighet. Resultatet av min monolog? Jag försöker inte alls. Inte ens lite. Visst handlar jag ekologiskt i den mån det finns utbud och gärna second hand. Jag tänker också både en och två gånger om jag verkligen behöver prylen jag står och håller i handen - men det räcker ju inte.

Enligt SEI:s och WWF:s klimatkalkylator lever jag som om jag hade 2,2 jordklot. Bam! Mina utsläpp uppges vara 4,99 ton CO2e varje år. Drygt 2 ton är ingenting jag själv kan påverka (det är samhällets gemensamma klimatpåverkan från den offentliga sektorns verksamheter som skolor, sjukvård, vägar, försvar och administration), men resten kan jag ju faktiskt bestämma över helt och hållet. Som ni ser är det just prylarna jag gör bäst att ta tag i!

Klimatkalkylatorn

Både moder jord och nämnda studentplånbok skulle må så mycket bättre om jag tog tag i det här på riktigt och inte bara hälften av gångerna. Jag har redan konstaterat att ett totalt köpstopp inte är görbart men hela black friday-grejen (och black weekend) (och black week…) (vad kommer härnäst?) har varit en fin eld i baken.

Min kompromiss? Jag tänker mig ett 2019 fritt från nyinköp!

  • Det som går att handlas second hand ska fyndas second hand. Loppisar, Tradera, köp och säljgrupper på Facebook, second hand-butiker, klädbytardagar, you name it. Med god planering är det fullt möjligt.

  • Handgjort är också okej. Jag gillar ju småföretagande!

  • Det jag inte lyckas hitta second hand eller handgjort måste jag kunna köpa utan att ge mig själv dåligt samvete. Typ mat, för att nämna det viktigaste, hehe. Jag förutspår en ekonomisk vinst av den första punkten vilket ju är en utmärkt anledning att bara kosta på mig de bästa alternativen vid nyinköpen.

Jag har inte ens stämt av det här med min man mer än att jag förut nämnde att jag skulle vilja göra en sport av att enbart köpa födelsedagspresenter second hand. Det tyckte han lät nice, men han är å andra sidan inte den av oss som köper alla födelsedagspresenter här hemma ;)

Vad säger du, Fabian? Jag vill ju bespara klimatet och du vill ju bespara våra slantar. Vi kör, va?

Jag vilar i mellanrummet

En intensiv kurs tog slut och väntan på nästa är öronbedövande tyst. Behagligt tyst, alltså. Jag tvingades sakta ned efter höstlovet (tack igen för påminnelsen, Sandra!) och som jag har saktat ned. Nu gör jag inte bara saker jag måste göra utan har också tid till sådant jag vill göra. En himla skillnad. Stressnivån som jagade mig för ett kort tag sedan är nu nere på noll. Zero. Inget hände förstås av en slump, jag har själv gett mig de här förutsättningarna. Jag har tackat nej, jag har stängt av och jag har slutat bära allas bördor lika självuppoffrande som tidigare.

I stället har jag hunnit vara hemma så mycket att jag fått lust att möblera om. Jag har låtit en akryltavla målas helt intuitivt. Jag har jobbat på Gävle Konstcentrums stora Ingmar Bergman-vernissage. Jag har köpt blommor, gått långsamma promenader och till och med läst en bok! Och så har vi haft kalas hemma. Flera stycken, faktiskt. Fabian har fyllt år, det har varit Fars Dag och vi har firat bröllopsdag. “Alla goda ting är tre”, sade Fabian och firade allt sitt årliga på en och samma månad! Men allt kalasande fick huset att städas och vips kan jag bara sjunka ned i soffan med tända ljus när jag kommer hem. Jag har till och med suttit ned så mycket att min fina men nervösa katt kommer och lägger sig på mig i tid och otid!

Och för att inte tala om barnen. Att ha tiden att verkligen vara med dem. Att prata länge om livet och allt som inte finns på riktigt och att leka ombytliga lekar helt på deras villkor och att sortera strumpor tillsammans och att läsa långa godnattsagor utan att titta på klockan. Livet!

IMG_6330.JPG
IMG_6358.JPG
IMG_5946.JPG
IMG_5967.JPG
IMG_6345.JPG
IMG_5987.JPG
IMG_6357.JPG
IMG_6329.JPG
IMG_6327.JPG

Jo, just det. Jag har tatuerat mig också!

IMG_6146.JPG
IMG_6145.JPG

Nu har en ny vecka på konstskolan börjat och jag har fyra roliga saker att berätta:

  • Jag börjar gilla krokilektionerna.

  • Jag har provat måla med gouache för första gången.

  • Jag har börjat med ett hemligt konstprojekt som är lika konstigt som roligt.

  • I morgon börjar den keramikkurs som pågår heldagar fram till jul !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

IMG_6325.JPG
IMG_6326.JPG
IMG_6362.JPG

Och så avslutar jag det här fantastiska blogginlägget (som jag hoppas få skriva många gånger till i andra format) med ett sista litet vardagslyx som jag är extra glad över under vinterhalvåret: Hemkörning av veckohandling. Det har vi använt oss av sedan 2014 och jag vill aldrig, aldrig, aldrig sluta.

IMG_6363.JPG

VÄGGEN

Jag fotograferade ju skog häromdagen. Egentligen var jag ute för att filma, för i videokursen som just nu pågår på Konstskolan har vi haft en hemläxa över höstlovet: Att redigera ihop varsin film på temat text. Så jag tog instruktionerna bokstavligt talat och tog mig friheten att nervöst göra en konstnärlig tolkning av Pia Dellsons bok VÄGGEN - En utbränd psykiaters noteringar.

Jag har läst in Pias bok i ljudform, klippt isär meningarna i videoredigeringsprogrammet och satt ihop delar av dem tillsammans med den filmade vyn över skogen bakom mitt radhus. Videon är på inga sätt särskilt bra, men det har varit terapeutiskt och fint att bryta ned hennes kloka ord till beståndsdelar och tillbaka.

Se den gärna! Men var snäll mot mig, för jag är ute på vägar jag aldrig vandrat förr…


Skogsbad

Det har gjorts omfattande forskning på hur skogsvistelser påverkar människor och resultaten visar att de stärker våra immunförsvar, sänker stressnivåer och blodtryck, samt gör oss mindre deprimerade och aggressiva. Helt gratis och utan läkemedel.

IMG_5713.JPG
IMG_5709.JPG
IMG_5711.JPG
IMG_5707.JPG
IMG_5708.JPG
IMG_5704.JPG

För mig är det djupt avkopplande att vistas i skog och natur. Sådär ända-in-på-cellnivå-avkopplande. Det är få saker som är så effektfullt för att lyckas varva ned och ladda om. Särskilt om jag är där alldeles ensam. Det händer sällan, men ÅH vad jag uppskattar de stunderna. När det enda man hör är skogen och de egna fotstegen. Eller andetagen, om man sitter still.